299 tager, anten visar denna fordring på sin hustru delt vara eller de öfriges fullmakt att saken utföra». Detta skuldfordringsmål förekom sedermera vid ett följande ting, men blef äfven då uppskjutet. Derefter finnes saken ej vidare omtalad. Måhända hade den blifvit förlikt, men det kan ock vara möjligt att käranden kommit till insigt derom, »att der ingenting fins att taga har kejsaren förlorat sin rätt». Olof Svensson blef dock skadelös på annat sätt. Han erhöll nämligen något år derefter af sin svärmoder ett testamente, hvarom domboken för 1702 23/6 innehåller följande: »S. d. Blef efter Olof Svenssons i Flosjötorp anhållan i rätten uppläst och till mera säkerhet i protokollet infattadt det testamente och förordning, som den 5 December 1701 dess svärmoder hustru Valborg Matsdotter i Flosjötorp under åtskillige trovärdige vittnen låtit författa, af det innehåll att hon af fritt och välbetänkt mode testamenterat denne sin hemmavarande måg Olof Svensson och dess hustru Anna Staffansdotter all sin hafvande rätt i boskap, säd och matvaror, att efter hennes död dermed styra och råda som dem bäst gitter och synes, hvartill hon så mycket mer skall föranlåtas, som de utfäst sig pligtige henne till dödedag väl försörja och underhålla, och hon tillförene i besagde mål gifvit de andra barnen sina delar. Men der Gud skulle kalla denne hennes måg eller dotter före henne bort, så behåller hon för sig samma testamente, och hvad hennes egendom särdeles i penningar och kläder vidkommer, skola de efter hennes död samtlige arfvingarne emellan delas, och till hennes begrafning af oskifto tagas». Ett par år senare var Olof Svensson utsatt för ett ganska oblygt prejeriförsök. Ty något annat afsågs icke i verkligheten med den angifvelse, hvaröfver nedanstående dom af häradsrätten meddelades. Den penningesumma, hvilken i densamma antydes såsom utlofvad, utgjorde 440 daler kpmt, ett belopp efter den tidens värden alldeles för stort, för att vara ninligt. Straffpåföljden för det misslyckade försöket synes ock vara skäligen obetydlig, men att beljuga sin nästa har i alla tider snarare ansetts vara mer berömligt än motsatsen... Den ifrågavarande domen lyder sålunda: »Häradsrättens sentens och dom öfver Anders Isakssons i Flintenhäll och dess hustrus Brita Hermansdotters, så ock hennes moders Karin Larsdotters i Berg och Karlskoga socken, angifvan vid sistl. ting, och påstående vidare vid detta ting, emot Olof Svensson i Flosjötorp, deruti bestående, att när Brita Hermansdotter för någon tid sedan tjente vid Flosjötorp hos Olof Svensson, skall hon der af honom blifvit belägrad, men Anders Isaksson vorden öfvertald att taga på sig det han henne belägrat, och att henne till hustru taga emot någon belofvad penningesumma, så till Anders Isaksson som Brita Hermansdotter, hvar emot Olof Svensson dem åter tilltalat för en sådan honom tillagd som han förmenat obevislig beskyllning; afsagd på Grythytte bergslags ord. ting på Grythyttehed d. 18 Juni anno 1704. Det bafver Anders Isaksson i Flintenhäll och dess hustru Brita Hermansdotter samt hennes moder Karin Larsdotter denne beskyllning emot Olof Svensson ej allenast vid sistl. ting angifvit utan ock så då, som vid detta ting, med många vittnen sökt honom detta att bevisa, men som der emot de inkallade och edel. afhörde vittnen icke kunnat intyga, att hafva sett eller förstått något olofligt förelöpa emellan Olof Svensson och Brita Hermansdotter den tid. on der tjent, utan fast mer att de intet annat än ärligit och godt af Olof