Bondeståndets protokoller vid 1809 års märkvärdiga riksdag förvara ej många drag af uppoffrande fosterlandskärlek, men så många flera yttringar af ståndshat, misstroende och småsint egennytta, som endast i andra rummet hade fosterlandets väl för ögonen. För betraktaren i våra dagar gör det ett egendomligt intryck att se, huru de frågor, som då föranledde lifliga tvister mellan de olika samhällsklasserna, till en stor del äro desamma, för hvilkas lösning ännu arbetas efter 3/4 århundrade. Det är frågorna om jordens olika beskattning, om försvarsväsendet, om tjenstemännens löner, om skjutsskyldigheten. Argumenterna i debatten voro 1809 väsentligen desamma som nu: det är endast formerna som vexlat, jemte maktställningen. 1809 års bondestånd, hvilket ännu kände sig såsom den förtryckta samhällsklassen, och städse var tillreds med ljudliga protester mot de privilegierade ståndens maktmissbruk, anade icke att redan efter ett par mansåldrar maktens tyngdpunkt inom riksförsamlingen skulle vara förlagd i den jordbrukande allmogens händer. Per Öxelberg var en af de högljuddaste och mest stridsfärdige talmännen för bondeståndets anspråk. Han är den förste som i ståndet begär ordet, redan innan riksdagen officielt blifvit öppnad, för att yrka tillsättandet af ett utskott för granskning af regeringsformen, och han anför den deputation till de öfriga stånden, som tillkännagifver bondeståndets val af ledamöter i konstitutionsutskottet. I ett af ståndets första sammanträden väcker han förslag om ofrälse ståndspersoners representationsrätt i bondeståndet — vi erinra om att han sjelf kunde anses tillhöra denna samhällsklass — »dessa våra bröder och bam. hvilka hittills irrat från stånd till stånd», och mot hvilka »vi ej ett ögonblick böra dröja att utsträcka vår öppnade famn». I debatten om privilegiifrågan — den bekanta 114 § reg.-formen, som väckte så lifligt motstånd inom bondeståndet vid 1809 års riksdag och hotade att omintetgöra den nya konstitutionens antagande — tog OÖOsxelberg, såsom var att vänta, liflig del. Privilegierna betecknar han såsom »kränkningar af allmän rätt, frön till hat och söndring». »O, mine bröder», utropar han patetiskt, »skulle vi göra oss skyldige till förbannelse af våra samveten, af våra suckande, hemmavarande medbröder, af våra makar och söner, af hvarenda rättsinnig man i alla tider, till den förtjenta förbannelsen att, efter uppsägande af tro och lofven till en konung och dess ätt, hafva varit fria från dess bojor, men likväl utaf feghet med våra namns underskrift bekräftat akter och handlingar, som alltid gjort, ännu i denna stund göra och evigt skola göra hela rikets och dess konungars olycka». — Karakteristiskt är emellertid att Öxelberg, då det gälde bergslags-allmogens privilegier, ansåg sig böra hålla. på det beståendes rätt. Adeln hade under riksdagen afsdgt sig sin rätt att uteslutande besitta säterier, mot vilkor att besittningsrätten till all annan jord blefve fri. Mot adelns afsägelse hade O. ingenting att invända, men så myket mera mot vilkoret, så vidt det gälde bergsmansegendomar, hvilkas besittning han ville förbehålla allmogen 1; samt reserverade sig, då ståndet, hvars majoritet icke utgjordes af bergslagsfullmäktige, lemnade hans framställning utan afseende. Ösxelbergs uppträdande i den med privilegiüfrågan nära sammanhängande frågan om bevillningens grunder, gaf ofta anledning till häftiga uppträden inon bondeståndet. Särskildt vände sig hans ovilja mot presteståndet i anledning af 1 Utkastet till en supplik i detta syfte till konungen finnes bland O:s papper, ör- varade i kongl. biblioteket.