333 dess hållning i denna fråga, och han framlade det lika radikala som orimliga törslaget, att bevillningen skulle delas lika mellan de fyra riksstånden, så att hvardera med 1/4 deltogo i statens utgifter. Det stånd, som kontribuerade mindre, borde afstå sin representations- och beslutanderätt, så att »det ena ståndet ej af det andra blefve taxeradt». Genom denna fördelning, menade han, vore tillfälle för presteståndet att »på ett lysande sätt öfvertyga nationen om dess patriotiska tänkesätt. Och huru skulle man väl kunna förmoda — tillägger han hånfullt — att det bögv. ståndets ledamöter, hvars vördnadsvärda kall det är att vara Kristi efterföljare och med exempel predika hans välgörande lära, skulle med sina handlingar motsäga ett af religionens första bud, som är försakelse af jordiska fördelar?»» — Oaktadt allmänt bifall hördes inom bondeståndet till detta Ö:s förslag att lösa bevillningsfrågan, och hans memorial ansågs vara »författadt med mycken styrka, ordning och redighet», voro dock de mera tänkande ej af samma mening. Den bekante And. Danielsson visade på ett förträffligt sätt de orimliga konseqvenser, hvartill det skulle leda. Det som emellertid var Öxelbergs »delenda Carthago» vid de båda riksdagar, han bevistade, och som slutligen vållade hans ofärd, var räfsten med kronans embetsmän, indragning af öfverflödiga tjenster och minskning af deras löner. Hans många memorialer i dessa ämnen äro fylda med mörka skildringar af embetsmännens maktmissbruk och underslef, klagomål öfver utpressningar från allmogen, sportelväsendets missbruk vid domstolarne o. s. v. I synnerhet var det dock finansförvaltningen och derunder lydande verk, särskildt Allmänna Magasinsdirektionen, som var utsatt för hans anklagelser. Denna direktion hade, enligt hans åsigt, genom sitt förhållande till kronobrännerierna föranledt spanmålens dyrhet och näringarnes aftagande. O:s personliga erfarenhet torde, såsom nämdt, hafva till någon del legat till grund för denna ovilja. Under åberopande af Grewesmöhlens under riksdagens lopp utkomna skrifter, väckte O. upprepade gånger förslag om undersökning af förra regeringens förhållande i finansärenden och dess ställande under riksrätt. Det vore hans skyldighet såsom riksdagsman att kräfva en dylik räfst. »Mitt stillatigande blefve en ständig förebråelse, utropade han, och grafven skulle ej dölja för efterverlden den billiga förebråelse mitt minne förtjente, om jag uraktlåtit att tala sanning, då det varit min högsta och heligaste skyldighet». Uppeggad af Grewesmöhlen, inlemnade Oxelberg d. 4 Okt. 1809 jemte Schåre m. fl. ledamöter af bondeståndet ett memorial, afseende ingenting mindre än afsättning af presidenten i kammarkollegium, grefve Ugglas, på grund af de af honom tillstyrkta förderfliga åtgärder under förra regeringen. Talmannen vägrade, grundlagsenligt, proposition härå, hvilket föranledde ett af dessa tumultuariska uppträden, på hvilka bondeståndets historia vid denna riksdag var så rik. Följande plenum, d. 10 ÖOkt., öppnades af OÖxelberg med ett memorial, i de häftigaste ordalag beskyllande ståndets talman och sekreterare för maktspråk, väld och förtryck, samt för anspråk att »ensamma utgöra vårt stånd och anse oss öfriga såsom myndlingar, som siffror och jabröder . . . Vi äro ej hitkomna för att öka antalet af fega smickrare, af förrädare af en blodad 6en 1otnd fosterbygd1» o. s. v. Detta våldsamma språk framkallade ett nytt urdt och häftiga protester, hvarvid rop på OÖxelbergs utvotering hördes; och sedan hofkansleren uppläst en sträng skrifvelse från konungen, till hvilken taler vändt sig med anmälan af det betänkliga sätt, hvarpå ordningen inom ståndet blifvit sStörd under förra sammanträdet, fann Öxelberg rådligast att