334 stämma ner tonen, betygade sitt »varma hjerta för konungen» och erbjöd sig att återtaga sitt förra yttrande. Härmed var dock icke O:s fejd med ståndets talman och sekreterare afslutad, lika litet som hans och Grewesmöhlens gemensamma anfall mot Ugglas. Ett transsumt af protokollet för d. 10 Ökt. blef tryckt, hvilket Öxelberg ansåg osannfärdigt. Han inlemnade derför d. 14 Dec. ett memorial till vederläggning, uppfyldt med anklagelser mot talman och sekreterare, hvilket dock, enligt ståndets beslut, icke fick intagas i protokollet. Oaktadt O:s medgifvande att detta memorial ej skulle offentliggöras på annat sätt, utgafs det i tryck i Januari 1810 och föranledde ett stormigt uppträde inom ståndet d. 11 Jan., hvilket slutade med dettas beslut att fullkomligt ogilla O:s förfarande 1, — Stormigast bland alla uppträden mellan Öxelberg och ståndets talman och sekreterare var plenum d. 13 Mars. Han beskylde dem för protokollens förfalskning, för oqvädinsord emot ståndets ledamöter, afsigtligt fördröjande af expeditioner och meddelanden till de öfriga riksstånden. »Medborgare! Bröder! Det angår ej mindre än vår sjelfständighet och frihet. Det afgörande ögonblicket synes nu vara för handen då den frågan skall slitas, om bondeståndet verkligen är något stånd, eller om det blott skall anses såsom en lydande betiening under talmannen och kansliet» — o. s. v. — Åtskilliga af Ö:s uppgifter vederlades såsom osanna, och ståndet uttryckte ånyo högljudt sitt ogillande af hans förhållande 2. I en punkt vid denna riksdag var Öxelberg både regeringsvänlig och fosterländsk: det var i frågan om försvarsverkets ordnande och »national-armeringen», som inom bondeståndet framkallade så mycken oro och så envist motstånd. Det skall sägas till Oxelbergs heder, att han tillhörde den minoritet inom bondeståndet, som i skrifvelse till konungen, under erkännande af »nödvändigheten af att efter yttersta förmåga bidraga till fäderneslandets upprätthållande och våga alla uppoffringar, hellre än att blottställa riket genom bristande försvarsanstalter för inkräktning, och oss sjelfva för främmande ok», och inseende den d. v. arméns otillräcklighet, anhöll att k. maj:t ville stadfästa de öfriga ståndens beslut. För sin hembygds intressen var O. nitisk vid riksdagen. Han uppvaktade 1 Med anledning af Ugglas’ till justitierevisionen d. 17 Okt. 1809 inlemnade försvarsskrift mot Öxelbergs m. ñeras anklagelse, hvilken trycktes, utgafs ett svar, dateradt d. 25 Nov. 1809 och undertecknadt af Oxelberg jemte 14 andra ledamöter af bondeståndet. Det saknar ej advokatorisk talang och torde, oaktadt undertecknarnes försäkran att det vore af dem sjelfva »utan biträde af dyrlejda koncepister» författadt, bafva flutit ur Grewesmöhlens penna. Öfverhufvud torde man få tillskrifva denne mans personliga inflytande mycket af den förbittring, som hotade att alltmer gripa omkring sig. Bland bondeståndets ledamöter var emellertid Oxelberg måhända den som minst behöfde anlita honom säsonn skrifkunnigt biträde. 2 Upplysande för O:s personliga förhållande till sekreteraren, revisionssekreteraren Wåhlin (sedan landssekreterare i Östergötland, se B. L., ny följd, VII: 335) och på samma gång ett bidrag till O:s karakteristik, är följande bref till W., innan ännu de förargelseväckande striderna begynt, föranledt af O:s förmodan att W. af okänd anledning vore mot honom »uppretad»: »Räck mig ett varmt handtag, och allt är förbi, sådant är mitt hjerta, uppriktigt och förtroligt. Men jag bör ej dölja min svaga sida. Personligen sårad är jagen gammal viking, som andas hämd, tills jag får upprättelse, men aldrig låg jag ännu i bakhåll: bröst mot bröst har jag alltid gått både vänner och fiender till mötes». — r försonande handen tyckes ej hafva blifvit räckt, och »vikingalynnet» tog öfverhand. Blan O:s papper finnes koncept till en underdånig skrifvelse till k. m:t med anmälan om förfalskning af bondeståndets protokoller, samt till ett tal, som han ernat hålla inför konungen, om han förmått bondeståndet att d. 13 Mars följa honom dit från ståndets samlingsrum.