342 nu ej alla affärer aflupit efter önskan, har jag åtminstone ej att förebrå mig. som skulle något varit försummadt, som kunnat leda till mer eller mindre got utgång; det är efter min enskilta ringa fattning, och efter klokare mäns omdöme, mycket vunnet i det sammantrasslade tillstånd allmänna sakerna sig befunno, och en lycka, att man kommit så vida som nu är skedt.» Han ontalar bland annat, att han hade »den nåden att uppvakta konungen och den äran att anföra en deputation af bergslagsfullmäktige, för att, jemte underd. insinuation om bergslagens svåra belägenhet, förorda om en mild och nådig behandling» (angående extra roteringen) »och erhöll af konunger’ detta nådiga svar: Bergslagens belägenhet är mig för väl bekant. Jag skall taga den under mitt synnerligen nådiga hägn och mildra på allt sätt deras bördor, hvarom ni kan trygt försäkra edra hemmavarande. Af hans k. h. kronprinsen, som jag i samma ämne haft nåden enskilt uppvakta, har jag haft samma nåd. försäkran, och hvarmed jag kan tilstyrka, att vi trygt kunna hvila och emellertid i stillhet förbida utgången. Uhnder förhoppning att det må blifva utg. förunnadt, att framdeles få behandla riksdagsmännen från Karlskoga härad på ett liknande sätt som här ofvan skett med dem från Noraskogs härad, torde återstoden af ifrågavarande redogörelse dock böra sparas till framtida behof. Meu utg. kan icke underlåta att redan nu meddela ett till nämnda relation fogadt »tillägg», emedan detta är så pas märkligt och på samma gång karakteristiskt både för Öxelberg och hans kommittenter vid denna tid, att det icke vidare må gömmas för ortens befolkning. Detta tillägg innehåller nämligen en — nykterhetspredikan och bör således ega ett dubbelt intresse, måhända icke minst derför, att nykterhetsfrågan i våra dagar blifvit ett politiskt agitationsämne, utan lika mycket för att erfara huruledes man predikade nykterhet för 80 år sedan. Öxelbergs anförande i denna del lyder sålunda: »Sedan jag här förut i korthet aflemnat ett sammandrag af det hufvudsakligaste och vigtigaste af riksdagsgöromålen, hvars alla delar vore mig omiöjeligit nu minnas, men hvilka dels igenom hemsände bref och än vidare igenon utkommande författningar, så fort ske kan, komma till allmänhetens kunskap, har jag summariter sökt redovisa min befattning. Ett ganska vigtigt enskildt ämne har redan i hufvudstaden oroat mig, lagt betydeliga hinder i vägen för min välmening, och fruktans värdt blir än vidare en orsak till vissa enskilte förmåners förlust. Jag har vid hemkomsten efterfrågat saken och finner beklageligen att allt är sanning. Hvarje redelig och välsinnad samhällsmedlen finner, att en allmän bränvinsbränning har en god afsigt, då den blifvit fri alla årstider, och att hufvudändamålet är, att begagna den som ett bushöllsmedel till kreaturens utfodring, och att de orter, som producera spannenäl öfver sitt eget behof kunna igenom bränvinsbränning förädla egen produxt, men att innevånare i en bergslagsort, hvarest spannemål är en otillräckelig förnödenhetsvara skall anlägga ordenteliga brännerier och denna skadeliga öfverflödsvara skall på allmänhetens bekostnad befordra oordningar och ett stegradt spannemålspris, är hvad jag ej väntat få höra; att söka en slem vinning pi medborgares bekostnad, och befordra liderlighet och oseder, synes mig endast värdigt nidingar och sådane som utan all känsla för moralite vilja fortplanta i samhället allt det onda som både Guds och verldslig lag sökt förekomma 00 att häfva sig upp emot all sambällsordning. . På hög ort feck jag det svaret att den ort och det folk, som på ett dylikt sätt förfar, hvarken bör eller kan hjelpas och att det vore vådeligit lemna den