345 fogden i Karlskoga Henrik Kristian Robsahm, f. 1778, d. 1811 å Björkborns bruk, som af honom innehades. Komminister Jonas Bergendahl, med hvilken Öxelberg synes hafva haft flitig brefvexling, och som är densamme, hvilken omtalas i TEGNÉRS lefnadsteckning här ofvan, f. 1773 7/4, hade tjenstgjort någon tid i Karlskoga, då han i början af 1810 tillträdde komministraturen i Lungsund; blef sedermera kyrkoherde i Ölme 1828 7/9, der han afled 1835 2/2. Sexmannen Jakob Hultman, f. 1760 6/4, † 1830 26/5; med hvars syster OÖxelberg blef gift 1810, var en son till förut omtalade riksdagsmannen Peter Hultman i Källmo. Huru den framstälda arvodesfrågan af häradsboerne löstes är ej kändt, men omedelbart härefter återvaldes Öxelberg till häradets ombud, samt blef äfvenledes Lekebergslagens ombud vid den urtima riksdag, som sammankallades till Örebro 23 Juli 1810, under hvilken riksdag det memorial såg dagen, hvilket sedermera gaf anledning till den hårda behandling, hvarom Öxelberg sjelf berättar i följande, bland hans papper å k. biblioteket förvarade Memorial. Sedan jag till K. M:t i underdånighet fått anföra mina besvär af den sistledne, så väl öfver hela det sätt hvarmed jag blifvit behandlad ej allenast i egenskap af riksdagsman, utan äfven under loppet af den emot mig anstälte svåra actionen, och förnämligast öfver det utslag k. Svea hofrätt afsagdt den 25 Öktober sistledne och hvilka handlingar igenom trycket utkommit: har jag väl ägt den tillfredsställelsen, att inför en vördad allmänhet justificera mig, som något lindrar det qval och den smärta jag lider af denna förföljelse; men mitt fullkomliga lugn kan ej vinnas med denna blotta förberedelsen. Jag är skyldig mig sjelf, en vördad allmänhet och för allt en älskad och kär hustru och de med mig igenom henne allierade anhörige, med flere af lika nära förbndelse en fullkomlig och detaljerad beskrifning om hela mitt lidande och sättet hvarpå jag blifvit behandlad. Betagen af förundran och oro feck jag sedan Kämnersrätten dömt i ämnet ech öfver min åtagne bevisning den 29 Januari detta år, och hvilket utslag då längesedan vunnit laga kraft, ny kallelse att infinna mig vid samma rätt oh det af ett mig ohördan fält utslag af k. hofrätten af den 21 Maj 1811, hvaruti jag vägras den åtagne bevisningen, men att jag borde ställas till ansvar för tillmälet. I mitt svaromål, som i särskilt löste ransakningen finnes, yrkade jag samma rätt jemte allt öfrigt, som jag trodde borde utgöra premisserne, innan hufvudsaken kunde pröfvas. Det oaktadt blef ransakningen öfverlemnad till Rådstufvurätten och den dom utföll, som är allmänt bekant. Den för mig så djupt sårande händelsen följde, att jag inmantes och förpassades Gill slottshäktet. Betagen af den grufveligaste oro öfver ett så oförmodadt bårdt öde förlorade jag nästan min sinnesstyrka och blef värkeligen sjuk. Jag lades ock värkeligen till sängs i mitt qvarter hos den ädelmodige vännen, herr rådman Siggardsson och njöt en ömhet och en välvilja, som förtjena hugkomst oeh tacksamhet. Under d ningshafvande blifva. enna tiden inlemnade jag ansökning till Konungens höga Befall- , om tillstånd att under bevakning på egen bekostnad få qvar- 2 Denna min ansökning blef remitterad till lofl. magistraten, som gaf et utslag att beskaffenheten af min sjukdom skulle undersökas af provinsialoktorn, son och skulle igenom täta besök underrätta om mitt tillstånd och så fort min helsa det tillät rapportera till behörig flyttning. Det är till följe