346 af detta uppdrag och ifrån den 6 Öktober (1811), som jag får räkna m olyckstid. I min då ännu varande värkeligen svaga författning blef jag lördagsato den 5 uppförd till vaktmästaren Åkerberg kl. 7, hvarest jag fick hvila öfve natten. Dagen derpå, som var en söndag, då fångpredikan skulle hållas, jag tröstade mig få bevista, för att till min själ njuta vederqvickelse af eviga lifsens ord och tröst i min bedröfvelse; men oförmodadt kom ordres med vaktmästaren att jag skulle prompt uppföras, som ock skedde. Jag inträdde för stenad i dessa eländets boningar och missdådares förvaringsnästen, jag såg nästan tank- och sanslös, att min säng bäddades och allt lagades i ordning min dörr reglades. Detta ohyggeliga slammer väckte mig och jag feck ti ensam betrakta mitt djupa fall och mitt hårda öde. / Efter gudstjenstens slut, som hölls i vaktmästarens rum, feck jag besöl af herr direktören Lind, herr apotekaren Sjöqvist och herr rådman Siggardsso som alla ömt beklagade mitt hårda öde i en köld, som plågade dem då och fants, att i det östra fenstret, var af 6 rutor 5 borta. Ifrande öfver en för mig så vådelig omständighet lofvade dessa ädelmodige att besörja om lagningen som efter flere dagars uppehåll änteligen blef verkstält. Draget och kölden i hela rummet var så svårt, så genomträngande, att jag för att hålla mig varm måste ligga i sängen fullt påklädd. Herr rådmän Siggardsson lät uppsänd en matta, som breddes under sängen öfver golfvet mycket tjock, men drag var isynnerhet under inträffadt stormväder så starkt, att mattan lyftes flen tum från golfvet och öfver min säng sväfvade luften, som man hviftat öfve mig med lakan och min kropp var stel af köld. I ständigt aftagande til kroppskrafter af sorg och oro blef draget och kölden i sammanhang med d från under och omkring varande arresterne uppstigande ångorne mer och mer kännbart och min helsa aftog med hvarje dag, då jag instängd saknade fria luften och all rörelse. Jag gjorde ansökning i fg6no vaktmästaren att under bevakning få gå ut, men det vägrades. Eldning skedde i början af min arrestering sällan 2 5ånger om dagen, flere gånger en gång, men längre fram 2 à 3 ggr i veckan, och det alltid så otillräckeligit med rå granved, att muren inom rummet aldrig feck den grad varme att min stelnade hand kunde upptinas. Detta allt kan vaktmäsiaron Åkerberg och öfriga vaktbetjeningen intyga. Bristen på ved var ofta i den grad att vaktmästarens hustru ej ägde att värma egen mat. Reparering af murare företogs, men derunder hände att ett söndrigt spjell uttogs ur det östra röret, som nära 14 dagar blef olagadt, hvarunder hände att rök från vaktrummet inträngde på min botten och i min arrest, hvaraf mina svaga ögon och mitt hufvud tog mycken skada, hvaröfver jag fön herr landssekretoraren vid ett besök besvärade mig. Vid 2 à 3 korta besök af herr doktor Hedenström förmodeligen för att grundlägga de embetets betyg, som han borde inlemna till landshöfdingeembetet öfver min helsas beskaffenhet och i hvad mån arrestrummet kunde verka dess försämrande, blef jag soingerad med en sårande köld och en indifference, som var förvånande. Jag klagade ömt öfver de svåraste känslor i min kropp, katarr och tandfluss, var en följd af oro — stranguri, en oangenäm kyla i hela venstra sidan med en ofta i flere sekunder omärkbar puls, på samma sida var en reumatism, som igenom frottering borde häfvas, det jag ej kunde verkställa i en kyla inom mitt rum, som knapt med den skarpaste klädsel kunde utestängas; och jag åberopar herr doktor Westmans bevis i dessa delar, som en