448 icke allenast det underslef, som derigenom med landsköp kunde föröfrvas, utan ock all oriktighet uti vigt och mål köpare och säljare emellan». Genom förenämda resolution blef, på bergslagens anhållan, äfven föreskrifvet, »att borgarne icke skulle härefter hafva tillstånd upphandla hela drifterna af de oxar», som passerat genom dåvarande »bergstullen» vid Skärmarboda »och således i bergslagen inkomne» voro, »utan bergsmannen skulle stå fritt inom staden sig tillhandla slagtboskap af drifterna emot hvad varor de till betalning kunde använda», — således en ytterligare tillämpning af de handelsfrihetsgrundsatser, som för bergslagen fordon gälde såsom ett »privilegium». Bergsmännen tillförsäkrades jemväl rättighet, att »på frimarknaderna i Örebro, Arboga och Köping samt torgdagarna i Nora och Linde» få byta och föryttra »sitt jern uti gods med hvem som de helst kunde komma till handels med», äfvensom att vana befriade från särskild »våge- eller bergstull på det gods de till sitt husbehof uti marknaden uppköpte» och vid sin hemresa nödgades föra genon städerna. Vid denna tullfrihet fästes dock det förbehåll, att bergsmännen »der under intet underslef föröfvade, med försnillande af tullen, eller ock drefvo något landsköp». Bergslagen ville slutligen genom sitt ombud »supplicera, att ingen främmande eller stockholmsbo mä sig tillhandla några hemman, masugnar, hytte- eller grufvedelar i bergslagen, slåendes under sig hemmanens skogar och dem utöda». Man anhöll i stället att om »något sådant skulle säljas, bergsmännen som å orten boendes äre, måtte det efter billig värdering sig emellan (få) inlösa». Denna framställning, som närmast torde hafva föranledts deraf, att de flesta af ortens hammarverk eller bruk kommit i bänderna på främmande köpmän, vanligen bosatta i Stockholm, och att dessa, hvar och en vid sitt bruk, sökte utvidga sina egoområden af angränsande hemman, — besvarades af K. M:t dermed, att han ville remittera »detta ärendet» till Bergskollegium för att »det noga öfverväga, och sedan sin oförgripliga mening derom låta inkomma», hvarefter »K. M:t sig deröfver vidare ville i nåder förklara». En sådan förklaring utfärdades äfven kort derefter, 1664 15/11, hvari det heter, att »på det jernsmidandet af köpmän i bergslagerna må varda hämmadt och förekommet, så ock bemälte (bergsmans-) blåsningar så mycket bättre må kunna fortsättas, så ville K. il: härmed alla bergsmän, vid straff tillgörandes, hafva förbjudit, att försälja sin skog och (sina) kol till någon af hamrarne i bergslågerna». Egarne af dylika hamrar skulle visserligen »få till vidare förordning och afbandling dem behålla», men de förpligtades likväl att åtnöja sig »med deras egen skog och icke den af andra sig tillhandla», ty derigenom kunde bengsmännens blåsningar »tillfogas något men, kronan till skada», nämligen genom minskad inkomst af tiondejernet. I samma förklaring stadgades vidare, att »alldenstund K. M:t förnimmer, det mycket skadeligit (1) ör bergslagerna skall vara, att några stapelstäders borgare och bruksförvaltare skola i bergslagerna uppköpa under sina bruk bergsmanshemman, tägter och skogar, hvarigenom deras hyttor varda öde och nederlagda»; — ville K. Mit, »till att förekomma sådant missbruk, allvarligen hafva förbjudit; att intet sådant köp må upprättas utan Bergskollegå tillstånd, som ock domhafvande skola vara förmante, att icke bemälte köp konfirmera o0 fasta derå gifva». Skedde annorlunda skulle »det vara ogilt». Den n slutande besittningsrätt till bergsmanshemman, som bergslagsallmogen s