504 rummet offenteligen, hafvandes ban så väl som andra främmande lof att då och då betjena sig utaf närmare vägen till kyrkan, men att så dristigt intaga ett visst rum i kyrkan med trots och pock, utan vederbörandernes minne och tillstånd, till andras af församlingen missfödo, vill sig slätt intet rimma. Nämdeman Olof Ersson ifrån Nyhyttan, som är svåger med denne Olof Persson, stod derpå upp och bad, att hr prosten intet ville låta inhemta honon, efter som det torde tilläfventyrs ännu något hänga qvar hos honom, sedan han varit hos honom (Olof Ersson) öfver natten och plägat sig och följt honom nu i dag till kyrkan; han torde så medelst här göra större buller. Tyckte derföre med flere af församlingen rådeligit, att han blefve qvarsittande till prostetinget vore slutit. Hvarpå beslöts att sexmännen Nils Larsson på Vassland och Olof Andersson på Finshyttan skulle förfoga sig ut till Olof Persson och tillsäga honom å hr prostens och församlingens vägnar, att icke mer intränga sig uti den bänken han här till tagit sig rum egenvilligt, eller förolämpa någon annan uti dess behöriga ställe, efter som det vore församlingen så alldeles emot. På vidrig händelse må han skylla sig sjelfvan, om honom torde vederfaras något värre, alldenstund han varit så ofta tillförene derom varnader. Skolandes han, så ofta han hädanefter dermed blifver beträdder, blifva genom vederbörande utledder och plikta för öfrigt för brott sino, der han så medelst någon förargelse i kyrkan uppväcker. Hvad den förargelsen eljest vidkommer, som han nu i dag gjort vid visitationen med oljud i kyrkan och dervid föröfvad sidvördnad emot hr prosten, vill hr prosten å behörigt ställe emot hononm till vederbörlig näpst lagligen ingifva. Bemälte sexmän kommo tillbaka efter gjord förrättning, och berättade Olof Perssons lika trots samt itererade hotelse emot ärevördige hr prosten, hafvandes emellertid bultat sönder låset på stocken. Vid detta tillfälle frågades af prosten om denne Olof Persson har något förärat till kyrkan, eller särskilde gifvit till bänkarnes förfärdigande, efter som han nu i kyrkan pockade på sina föräringar dertill. Församlingen sade sig deraf platt intet veta, ej heller ville de tillåta något inköp i deras bänkar utaf utsocknede, medan de hafva bygdt sin kyrka sjelfva, behöfva också sina bänkar sjelfva. Dominus Sundelius berättade, att Olof Persson lärer till äfventyrs beropa sig på den lilla penning, han gaf en gång till kyrkan, då han lät här göra tacksägelse för sin hustru eller barn, som var kommet till helsan igen. Eljest visste ock han af ingen gåfva hvarken till kyrkan eller sig, fast han går der allt jemt till kyrka. Prosten gaf vid handen, att om denne Olof Persson skulle hädan efter vilja gifva något till kyrkan, i mening att få inlösa sig uti denna eller någon annan bänk, skall det på den händelsen intet emottagas, utan sådant är tillförene med prosten kommuniceradt, som eger öfver stolrummen i kyrkan att disponera. Samma ordning vare för androm främmandom, börande församlingens lemmar aldraförst bekomma sina varaktige stolrum och der någon bänk skulle blifva öfrig, kan den samma till utsocknedom blifva efterlåten. — — — - Således vara slutit och afhandladt loco et die ut supra, betyga underskrefne. Chr. Torner. Joannes Sundelius. Nils Eriksson på Nyhytta. Nils Larsson i Vassland. Olof Andersson i Finshyttan. Sven Pedersson i Mosjöhyttan. Nils Pedersson i Kåfallstorp. Gottskalk Larsson i Lindesby.