20 tal och klädedrägt, ända till senaste tider bibehållit sig egen och sjelfständig. Hans kropp är stark och välbildad, och icke skall man här finna slättbons ofta tunga och platta former. Må vara att »bergsmannen» bemärkt detta företräde, eller att han tror hos sig finnas andra fördelar framför »slättens barn», allt nog, han blickar med ett visst förakt ned på dem, och ordet »bonde» är för honom nästan liktydigt med mes eller stackare. Den för få år tillbaka allmänt brukliga klädedrägten utgjordes af svart hatt med platt eller rundad kull, grå vadmals- eller vid högtidliga tillfällen klädesrock, med ståndkrage och häktor, på ryggen afviken i tvänne från midjan till nedre rockkanten gående veck, hvilkas utseende gjorde det allmänna namnet »lagg» eller »laggtröja» särdeles betecknande. Byxorna, af mörkblått kläde, räckte blott till knäet och voro åtföljda af stöflar med långa, mjuka skaft, som med remmar uppfästades nedom knäet. En allra senaste revolution har dock förkastat allt detta såsom löjligt, och de så kallade bättre bergsmännen hafva, till föga fromma för sin reputation, börjat införa detta själlösa efterapande, hvars formulär är, om icke just dagens, åtminstone den senare tidens moder; och de nyss så allvarliga och passande färgerna skola väl inom kort utbytas mot de mest lysande kulörer. Liksom männens, har också qvinnornas drägt fått röna den »förädlade smakens» inflytande, hvilken, så mycket den kunnat, utbytt den förr brukliga kjorteln och tröjan af hemväfda tyger mot klädningar med snibbar och knäppen både bak och fram, af siden och andra manufakturens dyrbarare alster 1. Vid byggandet af sina gårdar hafva Nora sockens invånare antagit en ordning och utsträckning, som af okunnigheten betraktas såsom skryt och öfverflöd. Manbyggnaderna eller karaktershusen uppföras till tvänne våningars höjd och denna af symetrien och ofta af behofvet äskade öfvervåning är det, som synnerligast blifvit föremål för klander. Inredningen är uti bergsmanshusen öfverallt snygg och på många ställen hvad man kan kalla elegant. Vore detta lyxbegär framkalladt af den förfiningslust, som en högre själsodling vanligen medför, så vore dervid ingenting att anmärka. Boningshusen, som egas af de förmögnare bergsmännen, äro vanligen brädfodrade och oljemålade, i öfrigt äro husen allestädes bestrukna med rödfärg. Ladugårdshus uppföras nu mera af »sinner», hvarmed den 1 »Häktrocken», som i sitt nuvarande skick ganska mycket liknar en »prestrock», begagnas endast undantagsvis, vid högtidliga tillfällen, af en och annan gammalmodig bergsman. Bonjouren, paletån och fracken hafva kommit i stället... Kort- eller »knäbyxorna» ha äfven försvunnit och ersatts af moderna långbyxor. De vidöppna västarne, som fordom t. o. m. kunde vara sällsynta hos de högre stånden, äro nu en alldaglig företeelse, hos »patronen» så väl som hos drängen. Qvinnorna följa likaså i sin klädsel den senaste modejournalen så långt som »råd och lägenhet» möjligen kan medgifva, och detta vill i allmänhet icke säga litet. Fåfänga, lyx och praktlystnad äro i ständigt tilltagande, då deremot den fäderneärfda enkelheten och sparsamheten i klädedrägt och lefnadsvanor allt mer och mer försvinner. Och huru kan det väl vara annorlunda?... Den qvinna saknar verkligen icke mod, som i ett större samqväm vågar visa sig i en af egna händer tillverkad och förfärdigad klädning, utan mer eller mindre dyrbara krås och prydnader.