25 velaktigt göra de största framsteg. Men att bergshandteringen (särskildt hvad beträffar tackjernstillverkning), under närvarande förhållanden, äfven med flit och omtanka bedrifven, icke lemnar det goda resultat. som mången torde föreställa sig, visas af det verkliga underpris hvartill tackjernet måste afyttras. Att så är förhållandet framgår af följande beräkning öfver tillverkningskostnaden för 1 skeppund tackjern 1: rdr sk. S8 tunnor kol à- 28 sk. ..........5)...annn..be ss. Ane. 4: 32. 2 skeppund malm à 1: 12 2: 24. Forlön från grufvan...............sp......ee....b. 24. Kol, ved samt kostnad vid rostbränningen och slaggens bortförande 1: 12. Malmens bokning ..................b....nebhnn... 12. Hyttefolkets aflöning....;-.... .. — 16. Ersättning till hyttelaget för verkets begagnande 1/2 lispund......... — 10. Tionde till Kongl. Maj:t och kronan 1 lispund............. — 20. Forlön till Nora, omkring............. — 24. Summa rgs 10 rdr 30 sk. För 1 skepp. tackjern betaltes i Nora stad efter senast slutna pris, som för hvarje vinter uppgöres under Henriksmessomarknad i Örebro, 11 rdr 24 sk. rgs, hvaraf synes att förtjensten på bergshandteringen är ganska medelmåttig, helst om räntan på det stora förlagskapital, som dertill erfordras, samt de dyrbara verkens underhåll tagas uti beräkning. Afsättningstillfällen saknas icke, utan uppgöras priser, utom som nämdt är i Örebro, äfven i Fastingsmarknad i Kristinehamn för det jern, som lemnas till Vermlandsbruken. Förläggarne för mesta tackjernet bo i staden Nora 2. 1 Ett skeppund tackjernsvigt innehåller 194,828 kilogram, hvadan 1,000 kilogram eller en metrisk tonn motsvaras af 5,133 skeppund. 2 Sedan den kongl. förordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen af 20 September 1859, från och med 1 November 1860 trädt i verksamhet, har denna handtering, ifrån att vara ett handtverk eller en allmän folknäring, mer och mer öfvergått till dess naturliga egenskap af fabriksnäring. Det heter ock i denna förordnings 1 §8, att masugnar eller hyttor, stångjernsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar, som afse tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej äro att anse såsom handtverkerier, skola, i afseende å vilkoren för rörelsens utöfning, hänföras till fabriker och således, utan inskränkning i fråga om tillverkningsbelopp eller arbetsmetod, vara underkastade de stadganden, som angående fabrikers anläggning och drifvande, äfvensom beträffande der anstälde arbetare, äro i allmänhet gällande. Det förut lagstadgade åliggandet för hvarje hemman eller hemmansdel att vara indelad i hytta, med deraf följande värmnings- och byggnadsskyldighet, upphörde genom nyssberörda förordning, och flertalet af de smärre hemmansegarne skyndade jemväl att, genom försäljning och stundom genom att rent af bortskänka sina hytteandelar, frigöra sig från en skyldighet, som, i följd af handteringens utveckling, ifrån att fordom vara en vinstgifvande rättighet börjat öfvergå till ett tryckande onus. Antalet »inbrukare» i hyttorna minskades år ifrån år, under det att tillverkningarnes storlek och mängd ökades. Handteringen har sålunda småningom öfvergått till en fabriksnäring och hvad som i detta hänseende ännu kan återstå skall