147 Enligt vårt förmenande har man vid utredningen af den omtvistade frågan å båda sidor gått alltför exklusivt till väga. Ty om än många af de gamla berättelserna om digerdödens härjningar må anses öfverdrifna, såsom att två tredjedelar af landets hela folkmängd skulle omkommit, att i Vermlands bergslag blott en yngling och två flickor blifvit vid lif, o. d., så var utan tvifvel ödeläggelsen serdeles stor; och det är af gamla handlingar historiskt bestyrkt, att en del af den odlade jorden måste förläggas i ödesmål genom brist på arbetare, och att många hemman af samma orsak föllo under hälften af det värde, de egde »innan plågan kom», som orden lyda i några köpe- och bytesbref från den tiden 1. Å andra sidan åter har man utan fråga gått för långt, då man uteslutande, eller till hufvudsaklig del, ställer ödeåkerns hela kultur i samband med trälarnas frigifning och gör dess förfall till ett faktum, afgjordt och allestädes betingadt af folkmängdens minskning genom digerdöden. Det senare må gälla — vi medgifva det gerna — om de odlingar, af hvilka spår finnas i närheten af de gamla byarna, i hagar, ängar och närmaste skogsmarker; men inom Nerike träffas den ojemförligt större delen af den rörbundna fornåkern djupt in i skogarna, på allmänningarne och i ödemarker 2, oftast på den magraste jord, blott den har tillräckligt högt läge, för att ej besväras af öfversvämningar och backsyra. Dessa omständigheter jemte det, att åkrarnes utsträckning och form oföränderligen är beroende endast af höjderna; — att de oftast tätt vid hvarandra liggande stenrören uteslutande bestå af små kullerstenar, sådana, som lossnat för spaden och hackan, — allt häntyder på en aflägsen forntid och ett barndomstillstånd i jordbrukssättet, som vi på historiska grunder tro i allmänhet varit förbi vid den tiden digerdöden inträffade. Men vi ha ännu ett bevis för dessa fornåkrars höga ålder, och det är i folksägnerna. Öfverallt i riket, der sådana ödeliggande åkrar finnas, talar folket om en hackaretid, en aflägsen urtid, då ett annat folk bodde i landet, som bröto sig hem och odlade jorden med hacka. Inom det landskap, hvars gamla minnen vi i denna afhandling gjort till föremål för vår skildring, kallas detta urfolk Hackhemmen, en benämning, som Nerikesbon äfven tillägger sjelfva odlingsrören, eller de qvarlemnade spåren af detta folks odlingsflit. I längesedan försvunna tider — så berättar bonden, då han i sin skog visar på den mossbeväxta stenhögen — bodde här i landet ett folk, som icke hade annat åkerredskap än hacka, hvarför de kallades Hackhemmen. Detta folk var öfvermåttan talrikt 3, men menniskorna så småväxta och svaga, att fleres förenade styrka behöfdes för att uppbryta och lägga tillsammans de 1 Vi omnämna endast ett i Riksarkivet förvaradt och i denna tvist ofta åberopadt permebref — utfärdadt 1353, quinta feria ante Botholphi confessoris (13 Juni) — i hvilket Margareta, enka efter Anund i Rysanäs, och hennes son Stephanus sälja till Linköpings kyrka deras andelar i Gismesta i Vikensta (Vikingstad) socken för 74 mark, gängse mynt, som, enligt gode mäns värdering, ansågs vara den summa, hvilken för egendomen kunde fås under närvarande tid, då knappt halfva värdet vore vid köpeafhandlingar att påräkna, emedan den stora dödlighet, som nyss öfvergått, hade förorsakat, att ganska många hemman stodo öde och att brukare på dem knappt kunde erhållas. 2 Emellan Grönsjön och Toften i Skagershults socken, en trakt af Tiveden, som blifvit bebygd samtidigt med de kringliggande jernbrukens anläggning på 1600-talet, finnes gamla odlingsrör i stor mängd. 3 I Vester-Nerike säges ordspråksvis om en person, som blifvit omringad och öfvermannad af mängden, att »de voro omkring så tätt, som hackhemmen». — Samma talesätt är ock ganska vanligt i Noraskogsbygden. Utg:s anm.