148 kullerstenar, af hvilka hackhemmen (hackhemsrören) utgöras. Hände sig så en gång, att en af folket, som nu för tiden bor i landet, kom till hackhemmen och utbjöd sig att hjelpa dem i deras odlingsarbeten. Anbudet antogs och med förnöjelse sågo hackhemmen på, huru den främmande på en timme bröt mera åker, än ett helt tjog af dem kunde bryta på en hel dag, och huru han ensam »spettade upp» stenar, som de icke förmått rubba ur stället; men när måltidstimmen kom och deras »lejdkarl» på en gång åt upp ett helt ägg, blefvo hackhemmen så förskräckta öfver hans storätenhet, att de enträget bådo honom lemna dem, på det att icke hungersnöd måtte bli i landet 1. Om sommaren 1862 hittades i ett hackhemsrör, på Smedberga mark i Edsbergs socken, en liten handqvarn, hvars plumpt tilldanade former vittna om en mycket hög ålder. Liggaren eller understenen utgöres af en groft tillslagen sandstenshäll. Öfverstenen eller löparen af gråberg är lika vårdslöst arbetad och helt tunn genom mycken nötning. Då man vet, att både vatten- och väderqvarnar redan på 1100-talet funnos i Sverige, så har detta fynd en viss märkvärdighet just för att sjelfva fyndstället är en lemning efter landets uräldsta odling. ÖMAN har, såsom förut är sagdt, i sin föregående beskrifning anmärkt, att hackhemsrösen, »eller af de första odlarne sammanförda stenkummel», skola i största myckenhet förekomma i södra delen af den skogshöjd, som skiljer Bäsjöns och Fåsjöns vattendrag. Utg. känner af gammalt, att den del af nämda skogshöjd, som tillhör Ringshytte bys område och vanligen kallas »Stålpiken», är ganska rikligt försedd med dylika rösen. Sammaledes är ock förhållandet längre norrut, på de s. k. Hultafallen, och vid nyodling under senare tider inom »Hultabergshagen» hafva åtskilliga sådana rösen blifvit bortskaffade. Sannolikt förekomma hackhemsrör å den del af ifrågavarande höjdsträckning, som är belägen å Fåshytte, Bondeborns, Borns och Skofthytte byars områden, men utg. saknar närmare kännedom derom och skall derför blifva tacksam för de vägledande upplysningar, som möjligen framdeles kunna meddelas. I fråga om det stenkummel, som å geologiska kartbladet öfver Nora med tillhörande beskrifning finnes angifvet såsom beläget öster om Vikern och nordost om Knapptorp eller, med andra ord, på Gyttorps södra grufallmänning, säå är att märka, att då utg. 1893 års sommar med biträde af skogvaktaren A. Ström — som öfver 37 år tjenstgjort å denna och Pershytte grufbolags öfriga skogar och sålunda bättre än de flesta bör känna dessa marker — genomsökte det å nämda kartblad utmärkta området, anträffades ej mindre än nio olika stenkummel vid och omkring det angifna stället, alla till det yttre liknande de här ofvan omtalade hackhemsrören, och i genomskärning vexlande mellan 12 och 20 fot. Men längre i nordost, påä samma allmänningstrakt, i närheten af gamla Pershytte rågång (sydvest om Oskarstorp), mellan 40 och 50 fot från allmänningsrået, ligga 1 1 Öster-Nerike berättas om ödeåkerns tillkomst följande sägen: »I forna tider hände sig, att i Östergötland blef så stark missväxt, att landets konung såg sig nödsakad påbjuda, det hvar tionde (enligt annan uppgift hvar femte) menniska skulle efter lottning uttagas och dödas. Men drottningen, som var en öfvermåttan klok och vis qvinna, utverkade den mildring i domen, att de, på hvilka lotten fallit, skulle få behålla lifvet, men lemna landet. Dessa drogo då upp åt Nerikes skogstrakter och bröto der nya bygder.» G. DJURKLOU, Ur Nerikes Folkspråk och Folklif, sid. 70.