151 I sammanhang härmed må ock anmärkas, att ÖMmAN i sin beskrifning (sid 10) träffande anmärkt, att »från de större höjderna eger man utsigter, som i sitt slag ej kunna öfverträffas». Sådana höjder finnas många inom Noraskogs härad. Ett försök att uppräkna och beskrifva dem alla vore fåfäng möda: ett dylikt arbete skulle aldrig blifva fullbordadt. Icke desto mindre må det tillåtas att här omnämna ett annat berg, som under nuvarande förhållanden väl förtjenar ett besök, till och med af andra än — turister. Digelberget å Pershytte egoområde, ett par kilometer från Nora stad, är ett sådant berg, kanske 1 eller 200 fot lägre än Ekeberget, således mellan 7 och 800 fot. Genom den skogsafverkning, som under senare åren egt rum å bergets sidor och sluttningar, har utsigten blifvit mera fri och storartad än förut; men genom den skogsplantering, som tillika egt rum omedelbart efter afverkningen, skall sannolikt om ett par tiotal år den uppväxande ungskogen blifva ganska hinderlig för att t. ex., såsom nu, långt i sydost kunna säkert urskilja Ervalla kyrka. Att man har Nora stad och kyrka belägen likasom under sig är ju helt naturligt. »Naturen är öfverallt skön» — säger en annan författare 1, hvars ord med en enda liten namnförändring just här må återgifvas — »och kan genom bildning och konst förhärligas, men i bergslagen finnas ställen, som utgått ur tidens hand med en oefterhärmelig ursprunglig skönhet, vid hvars åskådande ynglingens hjerta ovilkorligen höjes till hänryckning, och den åldriges till en ljuf värma och lifsförnyelse. Se — öfver den kring flera små af löfträn beväxta holmar, uddar och näs, sig slingrande Norasjön, slutande sig i flera vikar intill de vid stränderna belägna byar och torpen, hvilkas skuggor upp och nervända, likasom hemmets trogna vålnader visa sig i det lugna vattnet. Se — på en stilla vacker sommarafton, den mäktige himladrotten, med sitt bestrålande resetyg, halka öfver den leende spegelytan, för att skynda äfven till andra länders upplysning. Hör — i detsamma tornklockans klämtande ljud, som delar sig i klagande toner emot de i nejden sig höjande blå bergen. Hör — tillika den kring sitt sköna nattläger församlade fogelskaran med hjertliga och ömma toner uppstämma sin afskedssång åt den flyende dagen och dess upphofsman — se och hör detta — och du skall innerligen röras, eller ock — slumra för evigt.» Å skogsmarken till 1/4 hemman Skymhyttemon, som eges af bergsmannen Per Erik Persson, finnes en mycket gammal, i hög grad mossbelupen stenmur, om hvars ändamål gissningarna kunna ega fritt spelrum. Denna stenmur utgöres af tvänne, omkring 20 famnar långa armar, som tillhopa bilda en mycket trubbig vinkel. Muren är skäligen vårdslöst upplagd, ingenstädes öfver 3 fot hög, oftast mindre, och man synes hafva rättat dess läge efter några deri befintliga större, jordfasta stenar. Den södra armen ligger utefter kanten af Hålsmossen; den nordvestra åter sträcker sig uppåt hårdmarken. Då läget af denna stenmur icke synes gifva anledning till antagande att den varit ämnad till anfall eller försvar, torde man snarare kunna förmoda att den skolat bilda något skiljemärke — eller ock utgöra ett slags minnesvård. Tvänne farvägar, egentligen blott för vintertid, hafva nämligen i forna dagar förenats i närheten af denna stenmur: den sydöstra, kommande i samma riktning som nuvarande landsvägen från Ervalla och Örebro; den andra farleden åter lärer ha gått 1 J. E. ÅNGMAN, beskr. om Norberg, Vesterås 1835, sid. 112.