152 nästan rätt norrut från Kils kyrka, öfver Lockhytte och Skymhytte markerna. Sedan de båda vägarna här sammanlupit, fortsattes leden rakt i norr till den långa Sundsviken af Norasjön. Ännu kunna spåren af dessa gamla vintervägar skönjas här och der i mossarna, lemnande en stum erinran om tidehvarf som flytt, då man icke egde nutidens beqväma kommunikationsleder och fortskaffningsmedel. Det kan således icke vara omöjligt att ifrågavarande stenmur utgör en lemning af något tillämnadt byggnadsföretag, som ansetts erhålla ett lämpligt läge der de båda farlederna utgrenade sig åt skilda håll. Har stenmuren åter tillkommit för att utgöra någon minnesvård, då kan det ju ligga nära till hands att erinra sig den gamla sägnen om »Håglösen». Måhända har det varit efterlefvandes afsigt att å hård mark, i närheten af det ställe der han af åskedunder blef ihjälslagen, anlägga ett större grifterör, som under kommande tidehvarf skulle bevara hans minne; men den fäderneärfda håglösheten hade möjligen varit för stor att bringa verket till fullbordan. Ännu i våra dagar är det nog så, att »Håglösen» har talrika afkomlingar, hvilka gerna underlåta att fullborda påbörjade arbeten. De vägomläggningar, som under 1840-talet egde rum inom Nora bergslag, hafva föranledt att flerestädes i markerna gamla stenmurar och rösen finnas qvarliggande efter de gamla vägarna, om hvilka lemningars ursprung man måhända ett och annat århundrade härefter, då glömskans täckelse hunnit breda sig deröfver, skall hysa mer eller mindre djupsinniga funderingar. För det nu lefvande slägtet bör dock en enkel erinran om dessa vägarbeten vara tillräcklig att förklara orsaken till förekomsten af dylika minnesmärken, hvilka nu mer och mer äro på väg att öfvergå till — fornlemningar. vid ett föregående tillfälle har utg. tillåtit sig framkasta en förmodan, att åtminstone vissa smärre s. k. hackhemsrösen »i en senare tid blifvit sammanplockade vid rensning af svedjefallen»1. Men om så vore händelsen, borde de förekomma vida mera allmänt, än hvad som nu synes vara förhållandet, att döma af det fåtal platser inom orten, hvilka för närvarande äro kända såsom egande tillgång på dylika rösen. Snarare torde kunna ifrågasättas om ej bland de rösen, hvilka här ofvan blifvit omtalade, särskildt de större af dem, några hafva varit likartade offerställen, som äro kända från Småland, under det att andra åter kunna anses vara grifterör, förskrifvande sig från den tid (kort före eller kort efter Kristi födelse) då liken brändes och de från bålet hopsamlade lemningarna blefvo täckta af en hög, som antingen bildades af sand och jord eller bestod af endast kullersten 2. Vare härmed huru som helst, skall utg. med tacksamhet mottaga de meddelanden angående ortens gamla stenkummel och rösen, som kunna föranledas af dessa enkla anteckningar. Från nyssnämda »brännålderstid» torde ock de flera ättehögar förskrifva sig, som enligt den geologiska undersökningen äro till finnandes vestsydvest från Nora stad, å Hagby och Elfstorps egoområden. Den till utseendet största af dessa högar mäter i genomskärning omkring 30 fot och är känd under namnet »Kinnekulle». Spår af stensättningar äro ock synliga härstädes, men det är alltför sannolikt att en senare tids byggnads- 1 Om Noraskog II: v. 2 Jfr MONTELIUS, Sveriges hist. fråu äldsta tid till våra dagar, I: 52, 167, 210.