173 om dagsverksskyldighetens fullgörande, likhet skulle vara rådande öfver hela riket, så äro likväl »Chronones förnämste Bergzlager vndantagandes, the ther så en som annan tijdh, skole må oturberat niuta sine förrige och wahnlige wilkor». Denna undantagsbestämmelse bekräftades ytterligare genom riksdagsbeslutet 24 December 1652, hvars 7:de punkt innehåller att nyssberörda stadga, utom hvad dagsverkenas antal anginge, skulle »i alle sine öfrige puncter blifwa widh macht hållen och exequerat». Härigenom var således föreskrifvet att drängelönen i Nora bergslag skulle oförändrad utgå, och då värdet deraf, såsom nyss är nämdt, beräknades till 2 daler 8 öre, och dagsverkspenningarne utgjordes med 3 daler af hvart hemman, så var ju statens förlust i detta hänseende ganska obetydlig. Om 1651 års stadga icke hade funnits, så torde man med visshet kunna förutsätta, att Kammarkollegium, vid upprättandet af 1664 års persedlejernskontrakt, icke skulle hafva försummat att tillgodoräkna staten skillnaden mellan drängelönen och dagsverkspenningarne. Den betydliga skillnad, som mellan nyssnämda båda skattetitlar uppkommit derigenom, att dagsverksskyldigheten, på grund af k. förklaringen 15 December 1756, numera utgöres efter årlig markegång, kan, efter min uppfattning, icke läggas bergslagshemmanen till last, emedan berörda förklaring icke bör kunna anses gälla andra hemman än dem, som vid den tiden utgjorde dagsverkspenningar, men ingalunda sådana hemman, som på annat sätt fullgöra sin genom 1651 års stadga och 1652 års riksdagsbeslut reglerade dagsverksskyldighet. För det tredje saknas i 1867 års utlåtande all bevisning derom, att frihet från utgörande af halfva skjutsfärdspenningarne blifvit meddelad såsom ett bergslagsprivilegium, d. v. s. med skyldighet för hemmanen att tillverka tackjern och deraf utgöra tionde. Nyssberörda skattetitel har egentligen tillkommit genom riksdagsbeslut af 20 Mars 1649, hvarigenom bestämdes att skjutsfärdspenningar skulle utgå med tre daler silfvermynt eller 1 krona 50 öre af hvarje hemman. Denna bestämmelse var dock icke bindande för hela riket, emedan, såsom orden lyda, »någre fåå landzendar, the ther klaga och förebära sigh wara på penningar af förrige vthgiorde krigzhielper förblåttade och oförmögne, stå fast ther på, at heller wela, effter förrige ordentlige seedwana, skiutza, än såsom berörde Skiutzfärdzpenningar vthgifwa». Det skulle derföre vara tillåtet för dessa landsändar, »at skiutza hwar och en som reser Cronones ährender», och denna tillåtelse har jemväl begagnats på flere orter, synnerligast i Dalarne, på ett sätt, att icke ens någon del af skjutsfärdspenningarne ännu i dag utgöres. Om för öfrigt ifrågavarande frihet från halfva skjutsfärdspenningarne i verkligheten betraktats såsom ett bergslagsprivilegium, så borde eraf följa, att alla bergslagshemman utan undantag nu skulle påföras denna skattetitel; men detta är icke förhållandet. Tvärtom har något sådant anspråk icke blifvit framstäldt mot de hemman, som tillkommit efter år 1649; och vid de skattläggningar, hvilka egt rum så sent som för några få år sedan, såsom vid Finntorp, Gyttorp m. fl., för att nu icke tala om samtlige hemmanen i Nya Kopparbergs bergslag, så har Kammarkollegium icke satt ifråga ett större belopp af skjutsfärdspenningar än hvad alla de s. k. gamla hemmanen för närvarande utgöra. Hvarför dessa senare hemman nu skola behandlas på annat sätt, synes oförklarligt, åtminstone för den, som ej är bevandrad i kameral-lagfarenhetens irrgångar.