183 þbþegagna sig af is- och vinterföret, hvilket bort vara det naturligaste. Men det är en egendomlighet att, i de äldre handlingar som för utg. varit tillgängliga, ingenstädes finna vintervägar omtalade, ehuru goda vintervägar och starka isar under vissa förhållanden måste anses som ett lifsvilkor för den svenska bergsdriften. Sedan det s. k. Bergsamtet, senare Bergskollegium, blifvit organiseradt 1637 och Karl Bonde förordnats till dess »gubernator» eller president, vidtogos kraftiga anstalter till bergshandteringens upphjelpande och befrämjande. Isynnerhet gjordes kommunikationsväsendet till föremål för det nya embetsverkets omsorg. Farbara vägar saknades nämligen i de flesta trakter och de få som funnos voro vanligen i dåligt skick. För att råda bot i detta hänseende afläts från Bergsamtet en skrifvelse till landshöfdingen i Örebro län Gustaf Leijonhufvud 2 November 1638, hvari det bland annat heter: »Efter som hr landshöfdingen icke oveterligt är om de slemma vägar, (som) mest allestädes uti bergslagerna vara plägar, så att bergsmännen mestadels på hästbaken sina saker till deras grufvor framföra måste; så emedan sådant genom vägerödning lätteligen är till att bota och förändra: ty begäre vi vänligen att hr landshöfdingen på sitt embetes vägnar täcktes, på alla orter i Vermland 1 med Nora och Linde, der som sådant behöfves, låta allvarligen tillhålla bergsmännen, att de i tillkommande vår hvar och en från sin grufva (eller hytta) upprödja sina vägar, så att de med vagnar och kärror obehindradt der framkomma måge, efter som sådant länder dem sjelfva till nytto och gagn.» De sålunda påbjudna vägarbetena hade väl näppeligen hunnit taga sin början, när drottning Kristinas förmyndareregering i en, jemväl af Karl Bonde undertecknad, skrifvelse 28 September 1640 till nyssnämde Leijonhufvud anbefalde honom låta sig angeläget vara att — med anledning af de »metallstreck», hvilka yppat sig inom Grythytte år 1633 bildade socken, och den rätt »att hafva sitt eget tingslag» samt en torgdag i veckan, som denna socken genom ett annat k. bref 30 Juli 1640 erhållit — vägarne mellan Örebro och Grythyttan måtte rödjas, så att man kunde derstädes »med vagnar beqvämligare fortkomma». För sådant ändamål skulle omkringliggande socknar och hyttor tillhållas att deltaga i detta vägarbete; »och när dessa vägar sålunda en gång af bemälte socknar äro förfärdigade, skola de vara förpligtade, som egorna tillhöra, der vägen ligger uppå, dem vid makt hålla». Landshöfdingen skulle ock draga försorg derom, att vid dessa vägar »på lägliga orter» måtte förordnas »gästgifvare och krögare», hvilka kunde förse resande med »nöjaktig fordenskap för skälig betalning». För att påskynda verkställigheten af dessa vägarbeten, infann sig landshöfding Leijonhufvud sjelf vid ett extra ting i Nora 17 September 1641 och förklarade det vara »höga öfverhetens nådiga vilja och befallning», att ifrågavarande landsväg till Grythyttan och det nästan samtidigt anlagda »silfverbruket» vid Hällefors måtte »upprättas», i följd hvaraf »de gode män i Nora församling och tingslag» ålades att »hörsamligen efterkomma» regeringens befallning. 1 Vermland hörde till Örebro län under åren 1634—1639, utgjorde sedan eget län till 1654, då denna provins åter förenades med Örebro län, hvilket förhållande fortfor intill 1780.