211 åvägabringa förvärf för kronan, framlysa äfven i hans förordnanden till främjande af bergsbruket. Sålunda finner man i det till Mårten Skinnare och Anders Hansson 23 April 1524 aflåtna öppna brefvet, angående uppsökande så väl inom Svea rike som i Öster- och Vestergötland af silfver- och kopparmalmstreck, utlofvadt, att »ther strømer eller skoger viidt handene liggia, som tiil saadan bergx brukan behoffues, wilie wij att them skall thet ingalunda førnekas». Och, heter det vidare, »huar saadanne strømer ock skoger nogrom synderliiga tiilhøra, Nær wij ther om wnderuiisthe warde scola wij skijckath, att thet skal bliffu» them wtan skada hollit»1. Härmed må ock jemföras konungens 2 Juli 1530 för bergsmännen på Salberget meddelade försäkran, att de egde »hugge frijtt i krononess bergzskogh så lenge han reckie kan», med tillägg, att »när han all är thå hugge hvar mett annan frijtt gruffue wedh ther han honum finna kan, män kola wedh hugge jngen vtan skogxägandis minnes» 2. Under Gustaf I:s och hans söners regeringstid idkades bergsbruk på åtskilliga ställen inom riket för kronans räkning, hvarvid den kringboende allmogens utlagor förvandlades till vissa för denna handtering erforderliga naturaprestationer. Allmogen ålades sålunda att utgöra dagsverken vid dessa bergsbruk, att bryta och leverera malm, att utgöra och framskaffa behöfliga kol samt annat bränsle och virke, näfver och bast m. m., hvaraf föranleddes, att några bestämda, från hemmanen afskilda skogar icke blefvo afsatta för begagnande vid kronans bergverk. Härmed fortsattes emellertid ej synnerligen länge. Bergsbruk, idkadt för kronans räkning 3, visade sig förlustbringande, hvarför, under Gustaf II Adolfs tid, kronans gamla bergverk i början öfverlätos på arrende 4 och, sedan härmed fortgått några decennier, derefter under full eganderätt till enskilde, hvarförutan privilegier på anläggning af nya bergverk allt oftare meddelades. Härvid kom dock en bibehållen uppfattning om kronans rätt till malmbergen 5, som vid beskattning af bergshandteringen tillades ej ringa betydelse, att utöfva ett visst inflytande å rätten till skogsfång. Utan en sådan rätt var nämligen bergsdrift omöjlig, hvadan också i privilegierna på anläggning af nya bergverk vanligen inflöt uttryckligt berättigande att begagna allmänningsmark; och detta kunde så mycket hellre ske, som derförutan hvarken 1 Gustaf I:s registr., utg. af GRANLUND, I: 210, 211. 2 Anf. st. VII: 139. 3 Dylika bergsbruk funnos vid Guldsmedshyttan i Lindes bergslag, vid Gyttorp i Nora bergslag och vid Kroppa eller Storfors i Filipstads bergslag. Angående det af hertig Karl under några år idkade bergsbruket vid Lekeberga m. fil. ställen finnas åtskilliga anteckningar meddelade i Noraskog III: 8—35. 4 Angående arrendatorerna af kronans bruk, grufvor, hyttor och gårdar inom Nora och Lindes bergslager, se Noraskogs arkiv I: 2. 5 Det heter härom i den provisoriska jernbergsordningen af 18 Januari 1636, § 5: »Efter alle Berghwerck och Grufwor ähre ett Regale och höra H. K. M:t och Cronan till, dy må ingen Bergzman tillegna sigh dheri nogen Arfzrettigheet att hafwa: Vthan så lenge een flijtigt achter sitt grufwe arbethe, och gitter i tijdh gifwa Cronan sin tijendhe der af, skall wara een berettiget Bergzman till grufwan, och dhen blifwa dher ifrån stött, som ähr een Drickesbult och finnes later och försummeligh.» — Noraskogs arkiv I: 63.