213 kias skulle; Hwarföre finner K. M:t nödigt, at noga undersökning och inquisition anstellas måtte i Landzorterne under hwad titul antingen kiöp eller förpantning en eller annan slijke Almenningar för tiden possiderar. Där och några kunde finnas, som Almenningarne emot en wiss afgift ännu förpachta wille; Så gifwer K. M:t dess nådige bijfall, at dess Bergz-Colleg. tillijka med Landzhöfdingarne då måtte hafwa fritt tillstånd dem till den mästbiudande att förarrendera; doch så at dhe som sådane Almenningar nu uti possession hafwa, måge wara nermast dem at behålla enär dhe derföre gifwa så mycket som af andre i så måtto kan wara at erhålla och betinga» 1. Ehuru af föregående resolution synes framgå, att möjligen någon konkurrens mellan olika bruksidkare framkallat anbud om utgifvande af betalning för rättighet till uteslutande skogsfång å viss allmänning, torde dock någon mera allmän tillämpning af samma resolutions föreskrifter icke hafva kommit till stånd. Detta framgår äfven af en ett par år senare, 19 December 1683 utfärdad k. förordning angående skogarna och hvad dervid iakttagas bör, hvari det heter, bland annat: »Och emedan Gud fast rikeligen hafwer täkts wälsigna Wårt kära Fädernesland med åtskillige Metaller och Bergarter, så at nya Grufwor här och ther upfinnas, samt Bruken märkeligen ökas och förmeras, men Skogarne ther emot minskas och utödas; Ty bör Wårt Bergs-Collegium, som öfwer Wåre Skogar och Almenuingar äger wård och upsikt at hafwa, serdeles ther Bergwerk och Bruk äro belägne, uti Skogsdelningarne Bruken emellan så laga, at en rätt proportion och likhet må träffas, och Skogarne, så mycket som nånsin görligit är, skonas och besparas, til Bergslagernes stadigwarande tarf och tienst., och Wår så wäl som Wåre trogne Undersåtares ther af flytande stora Nytta och Fördel, then Wi gärna se genom sådant medel och menage, efter Wåre Skogsordningars innehåll, styrkd och förkofrad, och icke igerom alt för mycket sågande, fast mindre genom swediefall eller annor slik wårdslöshet hindrad och förderfwad» 2. Att emellertid en konkurrens mellan spekulanter å skogsfång från allmänningar stundom kunde ega rum, framgår af följande redogörelse för ett sådant fall. Den bekante bergsfogden och bruksdirektören Elias Larsson Linderoth3 gjorde nämligen 1681 ansökning om understöd från Lungsunds allmänning för sitt innehafvande bruk vid Bjurbäsken och utfäste sig att, i händelse af bifall dertill, antingen förnöja Lungsunds socken eller gifva K. M:t vedergällning. Häraf föranleddes en längre skriftvexling, med den påföljd att Bergskollegium omsider i skrifvelse 8 Januari 1683 anbefalde landshöfdingen i Nerikes och Vermlands län, G. Lilliecrona, att på samtliga »intressenternas bekostnad låta aftaga hela allmänningen med den skog, som Akkärrs samt Matlångs hamrar betjena sig af, item Kongsskogs särskilda skog [som bruket är inrättadt på och måste låta sig nöja med] så väl som Bjurbäcks enskilda skog», hvarjemte kollegiet vidare föreskref: »Och efter Linderoth emot betalning söker samma allmänning till sitt bruks conservation, der icke annorledes ske kunde; ty behagade hr landshöfdingen honom provisionaliter så mycket tilldela låta, som skä- 1 Riksregistraturet Jan. 1681, fol. 111. 2 Bergsordningarna I: 333. 3 Bosatt å Alkvettern i Karlskoga bergslag. — Jfr » Noraskog» III: 193.