214 ligen pröfvas och ifrån de andra bruken mistas kan, och det till kollegii vidare ratification; kunnandes jemväl de andre bruksägande, som pretendera något af allmänningen icke mindre undandraga sig att betala den del, som pröfvas skäligt dem böra tilldelas, så framt de den hafva ville.» Redan samma år, 20 December, faststälde Bergskollegium tillsvidare den tilldelning af skog från Lungsunds allmänning, som landshöfdingen »provisionaliter» låtit verkställa för Linderoths zäfnine Dylika förhållanden, hvarå flera exempel skulle kunna anföras, hade emellertid till följd att frågan derom, huruledes kronan kunde beredas någon inkomst för allmänningsskog, som uppläts till bergverk, fortfarande utgjorde föremål för vederbörandes omsorger. Bland andra ärenden, som öfverlemnades till den år 1687 förordnade bergslags- eller hammarkommissionen 1, var äfven det att åvägabringa kännedom om de allmänningsskogar, som till särskilda bruk upplåtits, likasom angående beloppet af den afgift, som derför kunde utgå. Men denna afgift betraktades med rätta såsom en ny skatt, lagd å bergshandteringen, och väckte derför allmänt missnöje. De, som egnade sig åt stångjernssmide, ansågo sig böra derifrån befrias, på grund af en kort dessförinnan skedd tillökning af hammarskatten. Sedan nämligen denna skatt genom tiondejernets införande år 1608 blifvit afskaffad, återinfördes densamma 1636 för alla hamrar, belägna å krono- eller skattegrund, hvaremot hamrarna å frälsegrund fortfarande åtnjöto skattefrihet. Denna frihet upphörde dock genom 13 § i riksdagsbeslutet 3 Januari 1683, då frälsehamrar ålades att utgöra hammarskatt till hälften af hvad ofrälsemän erlade af deras tillverkning, hvarefter ett k. bref 10 Maj 1686 förklarade de frälsehamrar, som efter 1683 kommit i ofrälsemäns händer, skyldige att erlägga hela hammarskatten, som vanligen utgick med minst en procent af tillverkningen. Sedermera utsträcktes denna skyldighet genom k. brefvet 2 Januari 1696 än ytterligare, så att alla hamrar, antingen de voro anlagda på frälse- eller ofrälsegrund, skulle betala hammarskatten lika efter tillverkningen. Tackjernstillverkarne å sin sida funno jemväl den ifrågasatta nya pålagan alltför betungande och framhöllo, hurusom de under alla förhållanden knappast kunde fortsätta sin verksamhet, i anseende till den ringa dermed förenade förtjensten, och erinrade derjemte att de redan till kronan utgjorde den dryga tiondeafgiften. Denna afgift, som, enligt hvad förut är sagdt, räknar sitt ursprung från 1340 ärs bergsordning, reglerades 1608 att utgå med 10 procent eller en tiondedel af det tillverkade tackjernet2. Sedan föreskrefs i 1649 års jernbergsordning, att frälsemän skulle i tionde erlägga hvart 30:de skeppund af sin tillverkning, när malmen togs i deras på egen frälsegrund belägna grufvor. Togs 1 Angående det af bergmästaren Erik Sneckenberg vid nämda hammarkommissions sammanträde i Nora 3 September 1687 »insinuerade» märkliga och innehållsrika memorial om dåvarande tillståndet inom Nora, Lindes, Lekebergs och Karlskoga bergslager, se Noraskogs arkiv I: 591 och följ. 2 »Så går thet som oss tyckes rätvisligen til, och then giffve thå mer som mere bruk haffuer, och then mindre som mindre bruk haffuer; och der I då få något, så få Vij medh, få I och lithet, så få Vij medh lithet», yttrade Karl IX i sin bekanta skrifvelse 18 Februari 1608 till bergsmännen i Nora, Lindes och Skinskattebergs bergslager.