215 malmen deremot ur både kronans och frälsemannens grufvor och blandades tillhopa i samma masugn, skulle hvart 20:de skeppund erläggas, men togs malmen endast på krono- eller skattegrund, erlades hvart 10:de skeppund, hvilka bestämmelser förnyades genom förenämda riksdagsbeslut 3 Januari 1683. Vidare föreskrefs, att alla andra (ofrälse) skulle utgöra 10:delen af sin tillverkning, antingen malmen hemtades från frälsemans grufvor, eller på krono- och skattegrund, hvarjemte, enligt Bergskollegii resolution 14 Juni 1665, tiondeafgiften skulle vara lika, ehvad malmen bröts ur grufvor, eller upptogs ur sjöar, träsk och moras (myrmalm). I k. brefvet 18 Maj 1683 lemnades äfven den förklaring, att frälseman icke vore berättigad att »fordra någon genant eller annan gravation» för den malm, som, utöfver hans eget behof, hemtades från grufvor, belägna å frälsegrund. ; I trots af de anmärkningar, hvilka sålunda riktades mot den ifrågavarande skogsafgiften, erhöll denna fråga slutligen sin lösning genom »Kongl. May:tz Resolution, angående then afgift, hvilken the böra erlägga, som til theras Bruks fortsättande betiena sig af Cronones Almänningar, Dat. then 14 Martii 1689». Af denna resolution, som egentligen grundar sig på ett af Bergskollegium 26 förutgångne Februari afgifvet betänkande, framgår bland annat, att en del af bruksegarne sjelfva, vid den i bergslagerna kort förut hållna, nyssberörda kommissionen, godvilligt låtit öfverfaf sig att erlägga en »afgift och vederkänsel» för det »the vid theras bruks Sria betiena sig af Wåre och Cronones Almänningar». I fråga om denna afgift innehåller nämda resolution vidare: »Och aldenstund I (nämligen Bergskollegium) befunnit Bruksförwaltarne, som thetta angår, wara af åtskillig beskaffenhet, i thet somlige anwända skogen til Tackjerns Blåsning, och somlige til Stångjerns smide: Förmenandes I oförgripeligen, at the, som Skogen til Stångjerns smide bruka, intet högre kunna uti sådan afgift komma, än til twå öre Silfwermynt Stafrumet, så wida Skogen til Hammaren brukas, efter som man uppå många Orter af privatis skal kunna uppå stubben, tå man sielf låter hugga och afföra Weden, hafwa thet för sådant köp, och äntå ibland för ringare; Men uppå the Almänningar, som til wissa Masugnar och Tackjerns blåsning anslagne äro, kunnen I intet annat finna, än at för hwart Stafrum wed, som ther hugges, et öre Silfwermynt betalas må. Dock som thet lärer swårt wara, at just alla år bekomma så rätt kundskap om hwart Stafrum, som således på Wåra skogar hugges, finnen I intet orådeligit wara, at man uppå ofwanbemälte grund och efter Tilwerkningen belade Bruken, som thetta träffar, med en wiss årlig afgift: Förmodandes, at om Skogshygget skulle på thet ena året stiga öfwer, torde thet åter på ett annat år gå ther under; Ty hafwe Wi Oss sådant Edert underdånige Förslag i nåder wäl behaga låtit, och thet samma aldeles bifallit: Lemnande alt therföre berörde ärende til Edert widare werkställande på sätt och wis, som ofwanförmält är.» Slutligen föreskrefs, att de inkomster, som härigenom kunde tillflyta, skulle förblifva under »Bergs-Collegii disposition, at anwända them til Bergwerkens thesto bätre upkomst och befordring» 1. Ehuru rekognitionsafgifter sålunda blifvit en laglig verklighet, rådde dock fortfarande stor ovisshet beträffande det sätt, hvarpå ofvan anförda 1 Bergsordningarna I: 380, 381.