221 fullständig eganderätt till den mark, hvars everldliga besittning blifvit, under vilkor att bruksdriften uppehölls, bruksegare tillförsäkrad. Grundsatsen att kronoskog kunde till enskilde med full eganderätt öfverlåtas utan dermed förenad skyldighet att grunda ett med åker, äng och åbyggnader försedt hemman, uttalades först i k. br. 29 November 1796, som medgaf, att i de norra provinserna befintlig, till nybyggen otjenlig mark finge åt hemmansinnehafvare, som förut deraf begagnat sig, upplåtas utan frihetsår emot årlig ränta. För dessa orter bereddes sålunda utväg att med bruk förena skogsanslag under full eganderätt. Sådant förekom också ibland och exempel härpå erbjuder Kammarkollegii utslag 18 November 1808, enligt hvilket skatteköp af två öfverloppsmarker efter den för Savolax gällande skattläggningsmetoden tilläts innehafvaren af Safva (Säfvar) bruk i Vesterbotten, under förbehåll att bruket med derunder lydande tillhörigheter blefve K. M:t och kronan en everldlig säkerhet för räntans oafkortade erläggande.» Vid 1809 års samhällsomskapande riksdag egnades särskild behandling åt de till bergverken upplåtna rekognitionsskogarna, hvilka, enligt Konstitutionsutskottets memorial 29 November s. år, »efter utskottets tanka» skulle inbegripas under de i 77 § regeringsformen omförmälda »kronoskogar» 1. f anledning af motioner, framstälda dels å Riddarhuset af hofrättsrådet Karl Fredrik Heijkensköld 2 och dels i Bondeståndet af ett stort antal ledamöter, deribland äfven af den i bergslagenus häfder bekante P. Oxelberg, afgaf Statsutskottet deröfver ett betänkande, som i det närmaste oförändradt bifölls af samtliga riksstånden. I den skrifvelse, som i följd häraf afläts till K. M:t, dat. 16 December 1809, erinrades att staten, då samma skogar först genom anläggning af bruk och manufakturverk kommit kronan till något gagn, och den enskilde i förlitande på de en gång tillerkända förmånerna ingått i sådana kostsamma företag, lika litet kunde ovilkorligen disponera öfver desamma, som de af bergverken utan förbehåll af statens eganderätt finge begagnas. Rikets ständer upprepade jemväl den vid 1747 års riksmöte om dessa skogar uttalade, här ofvan (sid. 219) anförda åsigt, och hemstälde slutligen, att vid den försäljning till skatte af kronans ifrågavarande fastigheter, hvilken af ständerna blifvit beslutad, bergverken ovilkorligen måtte vara berättigade att deraf behålla så mycket, som för verkets drift och smidets underhållande tarfvades, under det att, med hänsyn till den öfriga ouppodlade marken, en hvar borde lemnas öppet, att, sedan den blifvit till hemmantal indelad, med bruksegaren konkurrera, under vilkor att den skog, som kunde denne tillerkännas, finge af honom emot 6 års räntor till skatte lösas, samt med uttryckligt förbehåll för Rikets ständer att vid ett följande riksmöte, i händelse bruksegare inom den tid af 6 år, hvartill rättigheten till skatteköp till en början skulle inskränkas, ej deraf begagnade sig, med afseende å rekognitionsskogarna vidtaga sådana åtgärder, som de pröfvade nyttiga. Här- 1 Konstitutionsutskottets tryckta expeditioner sid. 406. 2 Denne var en son till bergmästaren vid Nya Kopparberget, bergsrådet Detlof Heijke, adlad Heijkensköld. Hofrättsrådet K. F. Heijkensköld var f. i Nya Kopparberget 1753 och afled å Sickelsjö 1829. Han egde äfven Bredsjö bruk. En hans äldre broder, bergsrådet Detlof Heijkensköld, egde och bebodde Hällefors bruk. Båda bruken belägna i Örebro län.