222 till lemnade K. M:t sitt godkännande, och 4 Februari 1811 utfärdades med anledning häraf den kungörelse om användandet af till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar, hvarigenom dessa till största delen sedermera öfvergått till enskild egendom. Genom nämda kungörelse föreskrefs bland annat, aft sedan hvarje rekognitionsskog blifvit å karta affattad och behörig undersökning verkstäld till utrönande af å ena sidan brukets behof af skogsprodukter och å den andra, huru mycket som till betäckande deraf kunde från dem af brukets egna skogar, på hvilka smidet var grundadt, påräknas och i hvad mån rekognitionsskogen vore, med afseende å jordmånens beskaffenhet och skogsåterväxten, för uppfyllande af det återstående behofvet erforderlig, vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen i sin helhet eller endast till en viss del borde få under bruket bibehållas; att i händelse bruksegaren önskade få skatteköpa den bruket sålunda tillerkända skogstrakt, densamma skulle till hemmantal indelas och skattläggas på det sätt, att de derå för brukets räkning anlagda torp eller odlingar skulle bilda stommar för de nya hemman, som komme att af skogsmarken inrättas, med frihet för bruksegaren att bestämma, hvilken trakt eller del af skogen han ville hafva hvarje odling anslagen för att med den utgöra ett särskildt hemman, hvarefter den hvarje ställe tilldelta mark skulle uppskattas till mantal och ränta med 1,200 till högst 3,000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt årliga afkastning m. m., för hvarje helt mantal; samt att bruksegaren skulle genom erläggande af 6 års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen, med skyldighet dels att genast utgöra räntorna emot det att den dittills erlagda rekognitionsafgiften upphörde och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket, hvarom förbehåll skulle införas i skattebrefvet 1. För att komma i åtnjutande af de förmåner, som voro förenade med ett på föreskrifna sätt tillkommet skatteköp, tillhörde det bruksegare att inom en tid af 6 år, hvartill rättigheten till skatteköp till en början inskränktes, hafva fullgjort hvad derför å honom ankomme. Vid den faststälda terminens utgång, 4 Februari 1817, hade dock endast en ringa del af den sålunda föreskrifna regleringen hunnit utföras, isynnerhet som mången bruksegare, för hvilken de hemmansindelningen åtföljande omkostnaderna kändes tryckande, hoppades att genom sakens fördröjande utverka billigare vilkor. Om benägenhet härtill vittnade dock ej Rikets ständers vid 1817—18 årens riksdag fattade beslut, att alla rekognitionsskogar, hvilka ej inom 1821 års början voro skatteköpta, skulle på allmän auktion försäljas, samt att de bruksegare, hvilka icke inom 4 Februari 1817 anmält sig till skatteköp af deras rekognitionsskogar, skulle förklaras förlustiga rättigheten, att, efter de vid 1809 års riksdag derför stadgade grunder, få lösa de till brukens drift erforderliga skogar till skatte. Med anledning häraf förklarade K. M:t vid påföljande 1823 års riksmöte, att som »dessa beslut icke kunde med brukens lagligen försäkrade, af Rikets ständer erkända rätt förenas, samt icke voro med rättvisa och billighet öfverensstämmande», så hade K. M:t dertill icke kunnat lemna sanktion; men ville deremot 1 Den vidlyftiga kungörelsen härom finnes intagen i Bergsordn. IV: 354—366.