223 i stället föreslå att, utan afseende derå, om och när anmälan om skatteköp af rekognitionsskogarna å bruksegarnes sida skett, den andel deraf, som de förklarats berättigade att för sina smiden bibehålla, borde, så fort ske kunde, till hemman indelas och skattläggas samt af bruksegarne till skatte köpas efter de i 1811 års kungörelse bestämda grunder, likväl med den jemkning, att, i fall enligt gällande skattläggningsmetod den till kronan ingående årliga räntan, uträknad efter ett medium af de sistförflutna 10 årens markegängspris, utgjorde mindre belopp än hvad kronan af skogarna under den sista tiden åtnjutit, räntan borde till ett sådant belopp förhöjas och hemmantalet derefter rättas. Detta förslag antogs af Rikets ständer, med det tillägg, att bruksegare, som ej ville å dessa vilkor tillösa sig rekognitionsskog, borde inom ett år från den dag K. M:ts beslut i ämnet blefve utfärdadt, ingifva formlig afsägelse, vid äfventyr att eljest gälda alla de omkostnader, som åtföljde skogarnas beredande till skattläggning. Detta ständernas beslut faststäldes af K. M:t, som härom aflät bref 29 Januari 1824 till Kammar- och Bergskollegierna, hvarjemte K. M:t i bref af 9 Mars s. år förklarade, att den bruksegarne beviljade rättighet, att sina rekognitionsskogars begagnande sig afsäga, skulle sträcka sig till alla bruksegare, som sådant icke redan verkstält, samt att denna afsägelse, för begagnandet hvaraf tiden borde räknas till 29 Januari 1825, skulle ske hos och Bergskollegiernas division för rekognitionsskogsmål 1, hvilken division, uteslutande för detta ändamål, blifvit tillsatt redan på grund af k. br. 30 Juni 1820. 7 Vid tillämpning af de om skatteförsäljningen gifna föreskrifter befansemellertid, att hemmantalets beräknande efter det högre belopp, som räntan skulle utgöra, då kronans förut varande inkomster af skogarna derför lades till grund, komme att blifva för bruksegarne allt för betungande i fråga om deltagande i allmänna onera, såsom vägbyggnad, skjutsskyldighet m. m., i anledning hvaraf Rikets ständer, uppå derom af K. M:t framstäld proposition, i skrifvelse 11 Februari 1830 medgåfvo, att föreskriften om hemmantalets förhöjande i sistberörda fall skulle helt och hållet förfalla, samt att, i följd deraf, de bruksegare, hvilkas rekognitionsskogar blifvit efter nyssnämda föreskrift skattlagda, skulle få tillgodonjuta den nedsättning i hemmantalet å sina rekognitionshemman, som med samma. jemkning i skattläggningsgrunden instämde. Detta beslut meddelade K. M:t i skrifvelse 6 Mars 1830 Kammarkollegium, som derefter till samtlige Befallningshafvande 2 April s. år utfärdade cirkulärbref i ämnet. »Alltså upphörde dessa från allmänningar af skilda slag utbrutna skogsmarker att ens till namnet räknas såsom kronans tillhörighet. De öfvergingo att blifva — enskild egendom; men egendomligt är, att en icke oväsentlig begränsning fästats vid förfoganderätten öfver desamma. Fortfarande äro de nämligen att betrakta såsom oskiljaktigt förenade med de bergverk, till hvars understöd upplåtelsen skett», yttrar Skogsstyrelsen i sin förut åberopade utredning. På derom framstäldt spörsmål, har K. M:t i bref till Kammar- och Bergskollegierna af 16 Maj 1835 jemväl förklarat, att, i händelse ansökning inkomme till Bergskollegium om rekognitionsskogs begagnande för ett annat verk än det, hvarunder den blifvit an- 1 Kammar- och Bergskollegiernas kungörelse 31 Mars 1824, i Bergsordn. IV: 642—645.