291 antagit och enligt all erfarenhet haft skäl antaga, att staten kunde göra sina rättigheter gällande utan sådana åtgärder, der dessa rättigheter vore faststälda i skriftligen upprättade aftal eller antecknade i handlingar, som egde lika godt vitsord som domstolarnes inteckningsprotokoll, såsom fallet lärer få antagas vara med till exempel kronans jordaböcker — deri också samtliga rekognitionsskogshemman lära vara såsom sådana och såsom underkastade afsedda vilkoret antecknade; och att K. F. den 6 Febr. 1849 alls icke här har någon tillämpning är tillräckligt klart deraf att samma K. F. blott afser inteckning af förbehåll, innehållna i de före kungörandet af K. F. den 1 Maj 1810 gjorda upplåtelser, medan det här är fråga blott om upplåtelser efter år 1811. En tredje invändning, som hänvisar dertill, att en del innehafvare af rekognitionsskogshemman skulle å dem erhållit lagfart äfvensom hafva meddelat inteckning till säkerhet för lånade penningar eller upplåtna rättigheter, lärer vara af lika liten betydelse, då enligt § 15 gällande lagfartslag »utan hinder af lagfart» talan å fång må lagligen pröfvas, samt inteckning i fastighet, deri kronan har sig rätt förbehållen, ej lärer, på talan ifrån kronans sida, ega större giltighet än t. ex. enligt E. K. M:ts nåd. utslag den 24 Mars 1886, en inteckning, meddelad i fastighet, deri tredje person egde sig rätt tillförsäkrad, efter det en af de två personer aflidit, som medgifvit inteckningen (se Hona, Jur. Arkiv 1886 sid. 190). På samma grund som berörda inteckning pröfvades olagligen tillkommen och utan verkan synas, tilläfventyrs meddelade, inteckningar i rekognitionshemman, som äro underkastade kronans återvinningsrätt, jemväl vara utan all laglig giltighet. De skäl, som från bruksegarnes sida anföras för en oinskränkt rätt till och öfver dessa skogar, synas alltså vara lika betydelselösa, som de till bevis för statens rätt redan anförda förefalla tydliga; och vågar jag dertill (särskildt beträffande återvinningstalan) underdånigst erinra, att återvinning till kronan i fall som förevarande står i fullkomlig öfverensstämmelse med jemväl i den yngre lagstiftningen på andra områden uttryckta principer, alldenstund så väl K. Br. den 29 Maj 1852 punkt 12 innehåller, att sågverksegare mot skogsränta tilldelad mark återfaller till kronan, derest sågverket nedlägges, som ock K. F. den 14 April 1866 § 29 bestämmer, att exproprierad jord får af förre egaren återlösas, der den ej blifver till afsedt ändamål använd; hvartill kommer, att 1886 års riksdag, med godkännande af Statsutskottets kraftiga uttalande i anledning af en från en bruksegares sida väckt fråga om efterlåtande af statens rätt till återvinning af rekognitionsskogar, tillräckligt tydligt gifvit tillkänna, att Riksdagen icke mente, att det här vore frågan om någon antiqverad rätt. I allt fall torde det få fastslås, att om E. K. M:t skulle fatta ett beslut af generell omfattning, att talan på statens vägnar icke i förevarande fall skall föras, så har staten dermed afsagt sig ett, låt vara ej oemotsagdt, rättsanspråk af ett kapitalvärde, hvars årliga afkastning är att räkna, eller åtminstone de sista åren utgått, i millioner, likasom att staten dermed också afsagt sig möjlighet att med innehafvarne af dylika hemman träffa — må man få säga — »förlikningsvis» en anordning efter billighetsgrunder, genom hvilken åtminstone en del kunde för staten och det allmänna sparas — af hvad som dock staten aldrig har afstått eller afsett att afstå.