293 under bruket skatteköpt hemman, skall vid skattemannarätten till hemmanet bibehållas äfven i det fall att bruket nedlägges. Till ledning för omdömet, i hvad mån den eftergift från statens sida, som motionärerne ifrågasatt, må anses vara af rättvisa och billighet påkallad, har Utskottet ansett sig böra lemna en redogörelse för förhållandet med här ifrågavarande försäljningar till bruk och bergverk. : Bergshandteringen har städse och icke minst i äldre tider ansetts såsom en af landets vigtigaste näringar. Genom frambringande af metaller bildades nemligen nytt kapital och, jemte det näringen lemnade sysselsättning och utkomst åt ett betydligt antal menniskor, var den skatt, som under benämning af tionde och hammarskatt af bruken utgjordes, en för staten vigtig inkomstkälla. Till gengäld härför omhuldades ock denna näring från statens sida, och då erforderlig tillgång till skogsprodukter utgjorde ett af de hufvudsakligaste vilkoren för näringens bestånd och utveckling, anvisades för ändamålet åtskilliga kronoskogar. Dessa innehades till en början afgiftsfritt; men jemlikt Kongl. brefvet den 14 Mars 1689 belades jernverken för de dem anslagna skogar med en viss årlig arrende- eller rekognitionsafgift, hvilken utgick af stångjernshamrar med 2 öre och af masugnar med 1 öre silfvermynt för hvarje stafrum ved, som efter uppskattning ansågs vara för bruksdriften behöfligt och kunde med skogens bestånd afverkas. Denna afgift höjdes jemlikt Kongl. brefvet den 24 November 1747 till respektive 6 och 3 öre silfvermynt för hvarje stafrum. De s. k. ädlare verken äfvensom jerngrufvor skulle dock jemlikt Kongl. brefvet den 7 November 1690 och Kongl. resolutionen den 11 December 1696 åtnjuta befrielse från sådan afgift. Såsom vilkor för begagnande af dessa skogar gälde i allmänhet å verksegarnes sida, att bruksrörelsen fortsattes och skogarne icke anlitades utöfver hvad för verkens behof kräfdes, hvaremot, och för så vidt den vid verkens anläggning privilegierade tillverkning var på virkesfång från statens skogar grundad, staten icke ansågs ega rätt att, så länge nyssnämnda vilkor af verksegaren fullgjordes, återkalla den skedda upplåtelsen. Då ifrågavarande skogar ofta voro större, än som för verkens behof erfordrades, och staten sålunda utan att gagna verksegarne gick miste om den inkomst, som kunde erhållas af de för verkens fortsatta bedrifvande öfverflödiga skogsområdena, föreskrefs genom Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811 bland annat, att, sedan hvarje rekognitionsskog blifvit å karta affattad och undersökning egt rum till utrönande af verkets behof af skogsprodukter och huru mycket som för detta ändamål kunde påräknas från dem af verkets egna skogar, på hvilka smidet var grundadt, samt i hvad mån rekognitionsskogen vore för det återstående behofvet erforderlig, vederbörande myndighet skulle genom utslag bestämma, huruvida rekognitionsskogen i sin helhet eller endast en viss del deraf borde få under bruket bibehållas; att den verket tillerkända skogstrakt skulle, der verkets egare önskade skatteköpa densamma, till hemmantal indelas och skattläggas, hvarvid de för verkets räkning å skogen upptagna torp eller odlingslägenheter skulle bilda stommar för de nya hemman, som komme att af skogsmarken bildas, och hvarje helt mantal tilldelas från 1,200 till och med 3,000 tunnland, allt efter markens beskaffenhet och bördighet samt skogens återväxt och årliga afkastning m. m.; samt att verkets egare skulle medelst erläggande af sex års räntor efter kronovärde till skatte köpa de sålunda tillkomna hemmanen med skyldighet dels att utgöra räntorna, emot det att den dittills erlagda rekognitionsafgiften upp-