294 hörde, och dels att allt framgent bibehålla hemmanen till bruket, hvarom förbehåll skulle i skattebrefvet införas. Enligt hvad skatteregleringskomitén i sitt den 13 September 1882 afgifna betänkande angående skatteförhållandena i riket sid. 168 meddelat, hafva, med tillämpning af här ofvan anförda bestämmelser, rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276,92 1 mantal, försålts till verksegare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade belopp utgör allenast 23,423 kronor 41 öre. Då i Kongl. förordningen angående skatteköp den 19 September 1723 såsom allmän grundsats stadgades, att åbon skulle framför andra ega att lösa sitt innehafvande hemman till skatte, gälde detta likväl ej de kronohemman, som voro belägna i orter, der ädlare samt manufakturverk funnos, och hvilka af Bergskollegiet förklarades vara för något verk omistliga. Skatteköp af dessa hemman var förbjudet; men kort derefter blef genom Kongl. brefvet den 16 Augusti 1731 förordnadt, att ej allenast nyssnämnda utan äfven de inom jernbergslagen belägna kronohemman, som befunnos lända verken till styrka och vara derifrån omistliga, skulle af verkens egare få köpas till skatte framför åbon, med förbehåll att denne skulle vara odrifven. Förhållandet emellan bruksegaren, såsom innehafvare af skatterätten, och hemmansåbon bestämdes sedermera närmare genom Kongl. brefven den 23 September 1747 och den 28 Januari 1757 sålunda: att åbon, hvilken skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sina skyldigheter efter husesynsordningen och icke nyttjade skogen annorlunda än efter allmänna lagen och författningarna, icke fick med flera dagsverken belastas, än som i jordeboken vore hemmanen påförda; att bruksegaren, som var kronan ansvarig för räntan, egde att efter öfverenskommelse med åbon förvandla densamma uti kolning och körslor emot samma betalning, som skattebönder åtnjöto, hvarvid dagsverken borde efter ortens markegång beräknas och härutöfver inga besvär åbon påläggas; att bruksegaren hade frihet att med egen betjening så nyttja skogen, att den för framtiden kunde ega bestånd och, der lägenhet dertill fans, jemväl uppodla åker och äng, så vida åbon det ej sjelf förmådde, och derigenom ej förorsakades men och intrång; att åbon ej kunde betagas ett sådant bruk af hemmanets skog, som fordrades till hemmanets vidmakthållande genom byggnader och stängsel med mera, men att det ej vore honom tillåtet att afföra skog eller kol till någon annan än den, som egde skatterättigheten, när denne efter gångbart pris derför erlade betalning; samt att åbon var förbunden att låta jordegaren framför andra mot skälig betalning njuta de dagsverken och körslor, som utom dem, hvilka tillkommit genom hemmansräntans förvandling, kunde efter öfverenskommelse åstadkommas. Skatterätten till ifrågavarande hemman förlorades dock, om det bruk, till hvars förmån skatteköpet egt rum, nedlades. I sådant fall skulle nemligen, enligt Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt den 11 December 1766, de under bruket lydande hemman hemfalla till kronan eller bördeman, dock skulle i förra fallet åbon vid sin lösningsrätt bibehållas emot köpeskillingens erläggande till kronan, utan att bruket någon åborätt tillerkändes. Då nödig bestämmelse saknades, huruledes med de till brukens understöd skattesålda kronohemman borde förhållas, i det fall att ingen till åboskapet berättigad af den siste åbons slägt qvarlefde, anhöllo Rikets Ständer vid 1853—1854 årens riksdag, att Kongl. Maj:t måtte förordna, huru med antagande af åbo å dessa hemman skulle förfaras, då vid inträffad åboledighet