295 icke någon till åboskapet berättigad person af den siste åbons slägt funnes, Med anledning häraf har Kongl. Maj:t jemlikt bref den 3 Februari 1855 förklarat, att, då vid inträffande åboledighet å ifrågavarande slags hemman icke någon till åboskapet berättigad person af den siste åbons slägt funnes, besittningsrätten å hemmanet, så vida bruket ej blifvit nedlagdt, skulle tillkomma bruksegaren samt denne således ega att såsom åbo detsamma innehafva med de rättigheter och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarna föreskrefve, hvaremot, så framt vid dylik åboledighet bruket vore nedlagdt, det uti Kongl. förbudet mot flyttning af smiden och hammarskatt af den 11 December 1766 för sådan händelse meddelade stadgande, att skatterätten skulle hemfalla till kronan, borde lända till efterrättelse. Numera är det, jemlikt Kongl. kungörelserna den 24 Maj 1878 och den 23 December 1881, medgifvet åbon att öfverlåta åborätten åt bruksegaren och denne sistnämnde att öfverlåta skattemannarätten åt åbon. Från äldre tider tillbaka hafva om bergshandteringen i allmänna författningar åtskilliga bestämmelser varit meddelade rörande dels nya verks anläggning, så att desamma ej skulle lända till förfång för äldre privilegierade verk, dels tillverkningens belopp vid hvarje särskildt verk, dels ock tillgodoseendet af verkens behof af kol, ved och till kolning tjenlig skog. Dessa inskränkningar vid bergshandteringens bedrifvande hafva dock i senare tider borttagits. Genom Kongl. förordningarna den 27 April 1846 och den 22 Februari 1850 upphäfdes de inskränkningar i jordegarens dispositionsrätt till kol, ved och till kolning tjenlig skog, som förut till bergverkens förmån varit stadgad, och genom Kongl. förordningen den 20 September 1859 lossades de från äldre tider bibehållna band å bergshandteringen, så att densamma icke vidare underkastades särskilda inskränkningar eller andra föreskrifter för rörelsens bedrifvande än dem, som gälde för likartade näringar. Äfven de om ifrågavarande närings särskilda beskattning från äldre tider qvarstående bestämmelser hafva efter hand ändrats. I anledning af Rikets Ständers enligt skrifvelse den 7 Mars 1860 fattade beslut befriades nemligen genom Kongl. kungörelsen den 14 December samma år stångjernstillverkningen inom hela riket från hammarskatt, samt alla hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagerna, från tackjernstionde. Hvad deremot den med vissa privilegier gynnade tackjernstillverkningen inom bergslag angick, ansågo Rikets Ständer densamma icke böra medgifvas någon eftergift af tackjernstionden, så vida icke bergslagerna förklarade sig villiga att afstå från sina särskilda friheter och förmåner. Sedermera har Riksdagen enligt skrifvelse den 19 Maj 1871 medgifvit, att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande af tackjernstionde äfvensom af skattejern och hyttegälsjern, der någondera af dessa senare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu qvarstode, finge för framtiden upphöra, mot det att hemman och lägenheter inom de bergslag, som icke redan vore underkastade ordinarie rotering, blefve efter det rotetal, till hvilket de vore extra roterade, ålagda rotevakansafgifter till hälften mot annan roterad jord i samma län, samt att hvarje hemman och lägenhet inom privilegierad bergslagsort, som i sin egenskap att tillhöra sådan ort åtnjöte någon frihet i afseende å ränta, blefve till hälften åsatta de skyldigheter härutinnan, som med författningarna öfverensstämde; och har Kongl. Maj:t med bifall härtill den 9 Juni 1871 utfärdat kungörelse i ämnet.