301 oriktig och 1766 års författning verkligen vara tillämplig jemväl på de genom 1811 års kungörelse tillkomna rekognitionshemmanen, då måste å andra sidan erkännas, att dessa hemman jemväl äro inbegripna under 1887 års förenämda kungörelse; och, om detta är händelsen, må med skäl frågas, har sistberörda författning verkligen varit okänd för dem, hvilka satt i gång kronans nu väckta återvinningstalan?... Vidkommande åter 1739 års författning, som i förevarande fråga jemväl framhäfves såsom en hufvudgrund för kronans återvinningstalan, må erinras, att denna författning utgöres af »K. M:ts förklaring öfver dess vid 1734 års riksdag utfärdade förordning om skogarne i riket», utgifven 5 April 1739, hvilken författning upphäfdes genom åren 1793 och 1805 utfärdade nya skogsordningar. I 1805 års skogsordning föreskrefs dock, att densamma ej skulle »lämpas till rekognitionsskogar», utan att med dylika skogar skulle »förhållas på sätt, som uti bergsordningarne och särskilda författningar derom förut föreskrifvet finnes». Dessa stadganden måste likväl anses hafva förlorat sin betydelse sedan k. kung. 4 Februari 1811 »angående användandet af de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar» tillkommit. I den här ofvan meddelade skrifvelsen till K. M:t af 24 Mars 1894 framhålles med särskild vigt hvad af nyssberörda kungörelses innehåll kan anses tala till förmån för statens rätt och till dess bästa. Men »audiatur et altera pars» heter det ju och då bör det icke anses olämpligt, att ur samma kungörelse meddela hvad som kan anses fördelaktigt för den andra parten och »genom hvilka medel» — vid tidpunkten för kungörelsens utfärdande — »staten skulle af sin eganderätt kunna draga den största fördel, samt, utan bruksegarens undergång, den för det allmänna mest nyttiga författning vidtagas». I sådant afseende hade »Riksens ständer erfarit att det sätt, hvarpå skogarna blifvit bruken tillslagna, föranledt dertill, att på flera ställen vidlyftigare trakter, än de för smidets behof oundgängliga, blifvit bruken tillagda; och då ändamålet för skogarnas upplåtande måste bestämma gränsen af bergverkens företrädesrätt vid skatteköpen, hade R. St. ansett bergverken ovilkorligen berättigade att behålla så mycken skog, som för verkets drift och smidets underhållande tarfvades, hvaremot till den öfriga ouppodlade marken borde, då den i hemmantal indeltes, hvar och en lemnas öppet, att, med lika rätt som bruksegaren, i köpet konkurrera; hvarmedelst äfven R. St. ansett möjligheten till flera medborgares uppehälle beredas, och följaktligen nya fördelar samhället tillskyndas». Afsigten med rekognitionsskogarnas skattläggning till hemmantal och de nya hemmanens upplåtande under skattemannarätt var således tvåfaldig: dels att staten derigenom skulle »draga den största fördel» och dels att möjlighet till »flera medborgares uppehälle bereddes» och sålunda äfven fördel tillskyndas samhället i sin helhet. Med andra ord, det egentliga syftemålet med rekognitionsskogarnas upplåtande under skattemannarätt var onekligen »landskulturens» upphjelpande och förkofran. Derest icke bergverken, på grund af äldre författningar och en derigenom vunnen i många fall mer än hundraårig häfd, ansetts böra ega företrädesrätt till erhållande af skatteköp, skulle otvifvelaktigt ett ganska stort antal vanliga skattehemman hafva bildats af ifrågavarande rekognitionsskogar, hvilka hemman utan annat förbehåll än den nya räntans utgörande sedermera blifvit enskild egendom. Detta riksdagens syftemål blef nu till en viss