302 grad hindradt derigenom, att K. M:t, i strid mot R. St:s beslut, bland andra åtgärder »till verkställigheten af R. St:s förberörda författning» på hemställan af Kammarkollegium föreskref, i fråga om de af dessa hemman, hvilka voro »inrättade af den för bruken till deras upprätthållande såsom nödig ansedda mark och skog», att i de skattebref, som derå utfärdades, borde »det förbehåll intagas, att de alltid skola blifva oskiljaktige från de bruk, hvarunder de lyda». Deremot ansågs icke nödigt att i skattebrefvet införa något förbehåll derom, att, i händelse bruket nedlades, derunder skatteköpt hemman skulle återfalla till kronan. Ändamålet med införande i skattebrefvet af förbehåll om sålunda skatteköpta hemmans oskiljaktighet från bruket hade efter all sannolikhet ingen annan grund än den, att kronan genom detta förbehåll ville tillförsäkra sig att, likasom den af hemmanet utgående nya räntan och kronotionden vore kronan förbehållen, den bruket åliggande hammarskatten jemväl fortfarande skulle förblifva en kronans inkomst 1, såsom en skälig ersättning för de lindrigare vilkor och det jemförelsevis billiga pris, hvartill bruksegaren förvärfvat sitt nya skattehemman. Men då hammarskatten, på grund af R. St:s beslut jemlikt k. kung. 14 December 1860, upphörde från och med det följande året, gjordes dervid endast det förbehåll, att riksdagen framdeles för särskilda grenar af jerntillverkningen ville bestämma de bevillningsafgifter, som efter ändrade förhållanden kunde finnas lämpliga. Detta skedde ock samtidigt genom antagande af en efter nya grunder uppstäld bevillningsförordning, hvilka grunder sedermera varit tillämpade. varken uti förenämda 1860 års kungörelse eller uti den kort förut utfärdade k. förordningen angående utsträckt frihet för bergshandteringen af 20 September 1859 gjordes något särskildt förbehåll, att egarne af sådana bruk eller bergverk, hvilka innehade på grund af 1811 års kungörelse skatteköpta rekognitionshemman, skulle för dessa hemman vara underkastade någon annan inskränkning i sin fria dispositionsrätt deröfver än den, som kunde gälla för öfriga skattehemman, derest ett stångjernsbruk eller manufakturverk i följd af den sålunda lemnade utsträckta näringsfriheten nedlades. Deremot föreskrefs uttryckligen i 1859 års förordning att den skyldighet till blåsning i hytta eller masugn, som dittills ansetts åligga bergsmansjorden, skulle upphöra och att dåvarande hyttelag inom tackjernsbergslagen ej vidare skulle utgöra tvungna föreningar, t. lotter i hyttorna kunde äfven utan sammanhang med bergsmansjord förvärfvas och innehafvas. Då det emellertid är ett faktum att ej så få rekognitionshemman, särskildt inom bergslag, blifvit skatteköpta med det förut angifna vilkoret att blifva oskiljaktige från den eller de hyttor, hvarunder de lyda, synes detta vilkor genom nyssberörda stadgande hafva helt och hållet förlorat sin verkan, så mycket hellre som nåägot undantag i sådant hänseende i berörda 1859 års förordning för dylika hemman icke förefinnes. Om sålunda dispositions- eller eganderätten till under hytta eller masugn skatteköpt rekognitionshemman icke förringas deraf att hemmanet, med den rätt sistnämda förordning medgifver, skiljes från hyttan eller masugnen, antingen detta verk skulle nedläggas eller ej, bör med skäl kunna ifrågasättas huruvida öfriga rekognitionshemman, skatteköpta under 1 Jfr det å sid. 221 omtalade Kammarkollegii utslag af 18 November 1808.