303 »stångjernsbruk eller manufakturverk», skola anses vidare bundna af det i skattebrefven införda förbehållet, derest ett sådant hemman antingen skiljes från det bruk, hvartill hemmanet blifvit skatteköpt, eller ock bruket nedlägges. Om detta spörsmål besvaras jakande, d. v. s. på det sätt att ifrågavarande förbehåll numera kan anses såsom förfallet, så inträffar ej något farligare än att under bruk skatteköpta rekognitionshemman innehafvas af vederbörande egare med samma oinskränkta rätt som vanliga bergsmanshemman, antingen detsamma blifvit skatteköpt såsom rekognitionshemman eller icke. I hvilket fall som helst borde dock egare af dylika rekognitionshemman icke behöfva komma i sämre ställning än egarne till sådana hemman, hvilka omförmälas i k. kungörelsen 27 Juni 1887 och om hvilka det, såsom förut är sagdt, heter »att bruksegaren skall vid skattemannarätten bibehållas äfven i det fall att bruket nedlägges». Besvaras åter nämda spörsmål nekande, eller så, att alla rekognitionshemman — i trots af den friare uppfattning som gjort sig gällande i näringslagstiftningen under senare tider — fortfarande »skola blifva oskiljaktige från de bruk, hvarunder de lyda», så skulle genom 1811 års kungörelse i sjelfva verket hafva tillskapats ett nytt slag af — fideikommissegendom, som ingalunda kan anses motsvara den af R. St. uttalade meningen att rekognitionsskogarnas upplåtande till enskild egendom borde lända till statens fördel, såsom beredande »möjligheten till flera medborgares uppehälle» och hvarigenom »följaktligen nya fördelar (skulle) samhället tillskyndas». 2 I det förut omförmälda utlåtandet n:r 49 vid 1886 års riksdag uttalade Statsutskottet den mening, att om kronan afstode från rättigheten att föra talan om rekognitionsskogshemmans återvinnande, i händelse de skildes från bruk, till hvars understöd de blifvit anslagna, eller i händelse sådana. bruk nedlades, så komme staten för afståendet till enskilde af en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon annan ersättning än de då ännu qvarstående 70 procent af räntan å rekognitionsskogshemman. På grund häraf egde enligt utskottets åsigt staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen, att ifrågavarande hemman skulle vara oskiljaktigt förenade med det verk, till hvars understöd de blifvit skattesålda. Men i samma utlåtande tvekade Statsutskottet dock icke att förorda öfverlemnande till bruksegares fria disposition af måhända ett lika stort antal, antagligen lika värdefulla egendomar, detta till och med om de bruk, hvarunder dessa senare hemman blifvit skatteköpta, äfven voro nedlagda. Konseqvensen af ett sådant tillvägagående lemnas åt andra att bedöma. För öfrigt, i hvems hand hafva dessa brukshemman af äldre och yngre datum eller jordegendomar, såsom utskottet kallar dem, blifvit »värdefulla» ? Icke kan det väl vara staten, som derpå nedlagt möda och kostnad? Snarare är det vederbörande bruksegare, som efter seklers häfd derå, befästad genom skatteköp för 30 till 80 år sedan, ansett sig ega grundad förhoppning att förblifva oqvald innehafvare af dessa hemman, äfven om ändrade tidsförhållanden och med hänsyn dertill lämpad näringslagstiftning föranledt, att i vissa fall det ursprungliga bergsbruket småningom öfvergått. till jordbruk, skogsbruk eller annat slag af »bruksrörelse». Vill man för öfrigt jemföra de bevillningstaxeringsvärden, som vid tiden för deras skattläggning åsattes de nya rekognitionshemmanen, med de taxeringsvärden