304 hvilka för närvarande äro gällande, skall man snart finna en väsentlig skillnad, som enligt vanliga rättsbegrepp borde lända till egarnes, men icke till kronans förmån. I de utfärdade skattebrefven har kronan tillika förbundit sig att hålla vederbörande hemmansinnehafvare »skadeslös» i den händelse hemmanet af en eller annan anledning skulle honom afhändas och denna rätt till skadestånd bör icke vara mindre för en sådan hemmansinnehafvare än den, som i ett par här ofvan angifna fall, blifvit genom K. M:ts utslag eller bref tillerkänd innehafvare af (icke skatteköpta) grufskogar, d. v. s. till hemmanets nuvarande fulla värde. Statsutskottet yttrade äfven i sitt förenämda utlåtande att staten för afståendet till enskilde af ifrågavarande »jordegendomar» icke skulle åtnjuta någon annan ersättning än de då för tiden återstående 70 procent af hemmanens ränta eller grundskatt. Sedan dess har genom beslut vid 1892 års urtima riksdag äfven dessa 70 procent förklarats skola afskrifvas under de närmast följande åren, utan annan ersättning än ett fördubblande af bevillningen för jordbruksfastighet. Är det månne bruksegarnes fel att kronan af politiska skäl och för vinnande af andra syften sålunda gjort de skatteköpta rekognitionshemmanen fullkomligt likstälda med alla öfriga skattehemman? Om detta icke varit kronans afsigt, hvarför gjordes då icke redan vid grundskatteafskrifningens början ett undantag för rekognitionshemmanen till bevarande af kronans förmenta bättre rätt just till dessa hemman? Hvarken K. M:t föreslog, eller 1885 års Statsutskott hemstälde om ett dylikt undantag. Under sådana förhållanden lärer det af 1886 års Statsutskott här ofvan anförda yttrandet icke böra tillmätas någon vidare betydelse, så mycket hellre som både sistnämda utskott och 1887 års Statsutskott tillstyrkte det medgifvande i fråga om en annan klass af under bruk skatteköpta hemman, att bruksegaren skulle bibehållas vid skattemannarätten äfven i det fall att bruket nedlades, hvaraf också lärer följa, att hemman icke vidare anses oskiljaktigt från det bruk, hvarunder detsamma blifvit skatteköpt. Härigenom skall ock utvecklingen af 1811 års fideikommiss-institution förhindras samt lagstiftarens ursprungliga afsigt, att bereda »möjlighet till flera medborgares uppehälle», bättre komma till sin rätt. I de fall, då rekognitionsskogar upplåtits under skattemannarätt medelst öppen auktion till den högstbjudande, har icke heller något som helst förbehåll om oskiljaktighet från det bergverk, till hvilken skogen förut varit anslagen, blifvit gjordt. Flera exempel på dylika skatteköp anföras jemväl i här nedan meddelade förteckningar öfver rekognitionshemmanen inom Örebro län. I Statsutskottets förberörda utlåtande från 1886 års riksdag lemnas äfven en sammanträngd redogörelse för de vilkor hvarunder de s. k. ädlare verken vid 1877 års riksdag befriades från utgörande af bergverkstionde. Dessa vilkor voro jemförelsevis ganska lindriga och föranledde icke heller att, för något enda af dessa verk, deras oinskränkta dispositionsrätt till derunder skatteköpta rekognitionshemman ens ifrågasattes. Visserligen förelades Atvidabergs kopparverk att afstå från en till detsamma mot rekognitionsafgift upplåten skogstrakt 1, men denna uppoffring torde, i jemförelse med den fördel, som verket bereddes genom upphörande af en för detsamma dryg beskattning, hafva varit skäligen lindrig. För Tuna- 1 Jfr sid. 235 här ofvan, noten.