306 blifvit för en af Feifs descendenter, generaladjutanten frih. S. C. Åkerhjelm och hans arfvingar bekräftade; men frih. Åkerhjelm tillhandlat sig 9/11-delar i bruket samt förre innehafvarne sålunda sålt hvad de icke egt och derigenom afhändt kronan dess lagliga tillhörighet, dessa transaktioner måtte förklaras ogiltiga, tillika med Örebro hbäradsrätts derå för frih. Åkerhjelms sterbhusdelegare 15 April 1823 meddelade fasta, samt kronan återställas i dess fulla egande- och dispositionsrätt till svafvelbruket och grufvan, med dertill lydande kronans tillhörigheter. Svea hofrätts af Högsta domstolen 7 Juni 1841 faststälda dom i anledning häraf innehåller, att som K. M:t, medelst resolution 5 September 1815, för generaladjutanten frih. Akerhjelm och hans arfvingar bekräftat de i afseende å Dylta svafvelbruk, med hvad dertill hörde, åren 1649, 1680 och 1712 förunnade privilegier och rättigheter, med de vilkor och skyldigheter, som dermed å bruksinnehafvarnes sida vore förbundna, och K. M:t, genom ytterligare resolution 9 December 1823, förklarat innehafvaren af Dylta svafvelbruk, hvilken jemväl benämdes såsom egare dertill, vara berättigad att för sig och sina efterkommande detsamma, med hvad dertill hörde, oqvaldt besitta och ega, så länge de med så beskaffad rätt förknippade skyldigheter emot K. M:t och kronan å bruksegarnes sida behörigen fullgjordes, men å Kronans vägnar icke påstådt, mindre visadt blifvit, att bruksegarne i dessa skyldigheters uppfyllande i någon mån brustit, samt vid berörde förhållande Häradsrättens vidtagna åtgärd att å de af generaladjutanten frih. Åkerhjelm ingångna köpeaf handlingar utfärda fastebref varit behörig, utom hvad angick svafvelgrufvan, hvilken, i likhet med grufvor i allmänhet, vore att anse såsom lösegendom, derå lagfart och fasta ej borde meddelas, ogillade Hofrätten, på å och de af Lagmansrätten i öfrigt anförda skäl, den å kronans vägnar om eganderätten anstälda talan. Sedan frågan härom förevarit vid flera riksdagar, blef genom beslut vid 1867 års riksdag och i följd deraf utfärdadt k. bref 31 Januari 1868 förhållandet mellan Kronan och Dylta bruk regleradt på det sätt, att emot det egaren af Dylta bruk för sig och sina rättsinnehafvare afstod från de tjenstbarheter, som hittills utgått från Axbergs, Hofsta och Kils socknar samt till kronans förfogande afträdde den ena af de båda bruket underlagda kronoallmänningar, Hålahults allmänning, och emot utbetalning till bruksegaren af en för ändamålet förut anvisad ersättningssumma af 88,587 rdr 80 öre — med tillämpning, för skogen af k. kung. 4 Februari 1811 och de författningar, som ändra eller förklara berörda kungörelse, samt för intagor och odlade lägenheter af författningarna rörande skatteköp i allmänhet — skattläggning och försäljning till bruksegaren under skattemannarätt skulle ega rum af den andra, bruket jemväl underlagda, s. k. Östra allmänningen, dock med förbehåll af enskildes rätt till derå befintliga lägenheter. Slutligen blef, efter ett fruktlöst försök vid 1872 års = några år senare eller vid 1877 års riksdag Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk, såsom förut är sagdt, befriadt från utgörande af bergverkstionde, mot erläggande före 1878 års utgång till Riksgäldskontoret af löseskilling för den af detta verk utgående afrad med 13,958 kronor 40 öre. Denna löseskilling är dock ännu i Juni 1894 ogulden, i följd hvaraf bergverkstionde härifrån fortfarande utgöres.