307 Sedan föregående anteckningar och anmärkningar blifvit nedskrifna, hade utg. nöjet mottaga en afhandling »om skatteköpta rekognitionsskogshemman af P. J. BRÅKENHIELM». Denne förf. framhåller hurusom det, med anledning af å kronans vägnar väckt fråga dels om återvinning till kronan af de hemman, som uppkommit på grund af 1811 års kungörelse och sedermera antingen frånsålts bruken eller lyda under bruk, der bruksdriften nedlagts, och dels om ersättning för skog, som förmenas olagligen vara å hemmanen afverkad och derifrån försåld, för denna frågas riktiga bedömande vore af vigt att utreda, huru nämda kungörelse tillkommit. För sådant ändamål »framlägges för allmänheten en dylik redogörelse, grundad på i Riksarkivet förvarade officiella handlingar, hvaraf fullständiga afskrifter bifogas, på det att en hvar må kunna öfvertyga sig om redogörelsens riktighet». På samma gång det är en tillfredsställelse att härmed få erinra om denna afhandlings tillvaro, må det tillåtas utg. att äfven meddela de resultat hvartill nämde förf. kommit. Han yttrar i sådant afseende: Enligt den redogörelse, här ofvan lemnats, beslutade R. St. vid 1809 års riksdag i fråga om de rekognitionsskogar, som icke under en mera bestämd besittningsrätt blifvit åt bergverken upplåtna. att, sedan brukets skogsbehof blifvit på angifvet sätt uträknadt, skogen finge detsamma tillslås af den del, som befunnes närmast kring dess egor och odlingar, samt att denna på sådan grund bruket tillerkända skog finge skattläggas till hemmantal och af bruksegaren mot sex års ränta köpas till skatte. Der ett dylikt köp kom till stånd, blef bruksegaren i förhållande till kronan skatteman; och hvad detta betyder framgår af k. f. om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmåner och vilkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas, den 21 Februari 1789, hvilken tillkommit af angifven anledning, att, såsom orden i ingressen lyda, det icke kunnat undfalla K. M:ts uppmärksamhet, att, ehuru från de första tider, då svenska hushållningen begynte vinna någon ordning, det varit allmogens rättighet att till skatte köpa kronohemman, så hade likväl genom de uti senare tider vidtagna författningar och gjorda inskränkningar allmogen fråän åtnjutande af slik förmån dels till vissa delar och dels alldeles blifvit utesluten, i anseende hvartill och som K. M:t derjemte funnit, det åtskilliga af de rättigheter, som skattehemmans åbor af forno tillhört i afseende på den säkerhet och nyttjorätt, hvarunder de böra innehafva slika hemman, blifvit inskränkta samt genom åtskilliga förtydningar uti flera särskilda författningar kringspridda, allmogen till osäkerhet och skada; alltså förordnades om kronohemmans försäljande till skatte samt några förmåner och vilkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas, såsom följer: § 2. »Alla skattemän, ehvad de innehafva hemman, som redan från oss och kronan äro försålda, eller hädanefter kunna försäljas, eller ock urgamla skattehemman, ega öfver skattehemmanet och dess genom laga refning och rågång faststälda byamål både uti in- och utegor samt skog och mark med derå varande fiske, jagt och djurfång uti allt lika orubblig egande-, lika fri dispositionsrätt som frälseman öfver frälsehemman enligt privilegier, lag och författningar; dock att derifrån undantagas de för K. M:ts och kronans behof tjenliga ek-, bok- och mast-träd, hvarmed efter förra författningarna bör förfaras.» Genom R. St:s beslut tillförsäkrades alltså de bruksegare, hvilka begagnade sig af den medgifna rätten att skatteköpa de hemman, hvartill rekognitionsskogarna kunde varda indelade, en lika orubblig egande- och lika fri dispositionsrätt öfver dessa hemman som frälseman öfver frälsehemman; och som R. St. icke gjort något som helst förbehåll om fortsättning af bruksdriften