308 eller hemmanets oskiljaktiga bibehållande vid bruket, var bruksegaren enligt R. St:s beslut oförhindrad att i detta hänseende efter godtfinnande förfara. Härutinnan medgåfvo icke heller R. St. åt K. M:t att göra någon jemkning eller ändring, utan R. St. tillkännagåfvo hvad beslutadt blifvit och öfverlemnade allenast till K. M:ts omsorg att för verkställighetens befordrande — märk väl — i öfverensstämmelse med beslutet, förordna om de anstalter, som funnos ledande till ändamålet. Vid sådant förhållande lärer väl ingen vilja ifrågasätta, att K. M:t exempelvis skulle kunnat säga: den af R. St. stadgade skatteköpeskilling af sex års räntor är för hög, bruksegarne skola få till skatte lösa efter tre års räntor, eller: det är obilligt, att konkurrens skall ega rum i fråga om öfverloppsmarken; bruksegarne, som nedlagt kostnader på brukens anläggning och markens uppodling, äro berättigade att med andras uteslutande till skatte få lösa äfven denna mark. Lika litet som K. M:t kunnat i denna riktning jemka R. St:s beslut, lika litet hade han kunnat ändra detsammas innebörd genom någon bestämmelse i den syftning, att skattemannarätten, som bruksegaren genom skatteköpet förvärfvade. skulle betyda något annat och mindre än som bestämmes i ofvan citerade § 2 i k. f. 21 Februari 1789 och följaktligen göras beroende af bruksdriftens fortsättande eller hemmanets oskiljaktiga förening med bruket, så att hemmanet, derest bruket nedlades eller frånsåldes bruket, skulle förlora sin skattenatur och återfalla till kronan. På grund häraf lärer hvad som efter förslag af Kammarkollegium influtit i k. kung. 4 Februari 1811 derom, att i de skattebref, Kammarkollegium utfärdade å ifrågavarande hemman, det förbehåll borde intagas, att de alltid skulle blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde, endast få anses såsom en ytterligare bekräftelse derpå, att staten icke vidare egde någon som helst rätt att efter skatteköpet kunna frånhända bruksegaren någon del af det skatteköpta hemmanet. I annat fall och om den mening skulle kunna gifvas sagda tillägg, att, om bruket nedlades eller hemmanet frånsåldes bruket, samma hemman skulle förlora sin natur af kronoskatte och kunna återvinnas till kronan, så skulle K. M:ts beslut härutinnan stå i strid mot hvad R. St. stadgat såsom lag och alldeles tillintetgöra det med lagen uttryckligen angifna syfte att förvandla lägenheterna »ifrån statens till enskildas säkra och fasta egendom». Tillägget, så tolkadt, står dessutom i uppenbar strid med en annan lag, som R. St. vid 1809 års riksdag samtidigt med behandlingen af förslaget om rekognitionsskogarna och efter betänkande af Lagutskottet antog till förekommande af den skada och de olägenheter, som ej mindre enskilda än det allmänna tillskyndas derigenom, att vid försäljning af fast egendom säljaren betingar sig eller andra att egendomen efter längre tids förlopp återtaga. Sistnämda lag godkändes af Konungen och bekantgjordes genom k. f. 1 Maj 1810 angående följande tillägg till 2 § 1 kapitlet jordabalken: »Ej maåa säljare i köp- eller skiftesafhandling om jord och fastighet händanefter förbehålla sig eller andra att emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma eller andra vilkor få framdeles vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten». Det är här ofvan utredt, att tillägget i 1811 års kungörelse derom, att i skattebrefven skulle intagas förbehåll, att hemmanen skulle blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde, tillkommit i administrativ väg och utan R. St:s samtycke eller föranledande; och då tillägget, i händelse detsamma kan anses innefatta ett förbehåll för kronan att få vinna hemmanet åter, derest bruket nedlägges eller hemmanet frånsäljes bruket, står i uppenbar strid ej