309 allenast mot den af R. St. vid 1809 års riksdag beslutade lag om rekognitionsskogarnas användning utan äfven mot den af R. St. vid samma riksdag antagna och af Konungen godkända lag, som kungjordes 1 Maj 1810 och innehåller uttryckligt förbud för säljare att i köpeafhandling om jord och fastighet hädanefter förbehålla sig att få framdeles vinna egendomen åter med förklaring tillika, att. om det sker, det är utan verkan, lära vederbörande bruksegare kunna utan oro motse utgången af de rättegångar, som mot dem å K. M:ts och kronans vägnar anhängiggjorts eller anhängiggöras i syfte att till kronan återvinna rekognitionsskogshemman, som skatteköpts på grund af 1811 års kungörelse. Genom K. M:ts dom 6 December 1853 afgjordes en rättegång angående skatterätten till 1/2 mantal n:r 1 Hålshult. Då denna dom åberopats såsom prejudikat i den föreliggande frågan, lemnas i BRÅKENHIELMS förenämda afhandling fullständig redogörelse jemväl för denna rättegång, hvaraf här endast följande må meddelas: Högsta domstolen företog saken till afgörande 31 Oktober 1853. Som, efter hvad af ifrågakomna skattebref 23 Januari 1748 och den till grund derför lagda och af Kammar- och Bergskollegierna, jemte deras underd. utlåtande i saken, insända skattevärdering 9 Mars 1736 inhemtas, landshöfdingen Nikolaus Silfverskiöld sökt och vunnit skatterätt till hemmanet n:r 1, 1/2 mtl Hålshult, på den grund att hemmanet vore behöfligt såsom understöd för de vid landshöfdingens sätesgård Rösjöholm anlagda privilegierade manufakturverk, oljeslageri och såpsjuderibruk, i anseende till hvilket förhållande, hvarförutan Silfverskiöld icke, enligt gällande författningar, kunnat framför åborna å hemmanet erhålla skatterätten, öfverlåtelsen af samma rätt ock blifvit förenad med det i skattebrefvet intagna vilkor, »att skatterättigheten alltid borde följa oljeslageri- och såpsjuderiverket vid Rösjöholm och dess egare efter och derifrån icke abalieneras;» och häraf följer, att den sålunda vilkorligt gifna skatterätten förfaller, då vilkoret å skatterättsinnehafvarens sida brytes, hvilket ock skett derigenom, att, på sätt Härads- och Hofrätterna sig yttrat och de af ofvanbemälta kollegier meddelade upplysningar närmare vid handen gifva, nämda verk blifvit af egaren till Rösjöholm nedlagda, så att i taxeringslängderna blifvit antecknadt, att oljeslageriet redan 1750, eller två år efter skatteköpet, ej var i bruk och att såpbruket 1793 var nederlagdt och obrukadt, hvarefter bevillning icke varit påförd någotdera verket; alltså och då således det emellan K. M:t och kronan, å ena, samt Silfverskiöld, å andra sidan, afslutade skatteköp om hemmanet Hålshult måste återgå, men frågan om hemmanets åbors anspråk att få tillträda skatterätten till hemmanet ej tillhört domstolarnas upptagande, pröfvade Högsta domstolens flesta ledamöter, med undanrödjande af hvad Härads- och Hofrätterna rörande Wennströms och hans medparters yrkande, att komma i åtnjutande af skattemannarätten till förenämda hemman och deras deraf beroende förpligtelse att ersätta skatteköpeskillingen och lösen för ekskogen, sig utlåtit, rättvist döma egaren af Rösjöholm att merannämda hemman fardagen 1854 afträda till K. M:t och kronan, emot det K. M:t och kronan gäldar de af Hofrätten bestämda ersättningar för ej mindre skatteköpeskillingen än äfven den erlagda löseskillingen för ekskogen. Två af Högsta domstolens ledamöter deremot ogillade, på anförda skäl, den om hemmanets afstående förda talan. K. M:ts dom, affattad i öfverens-