324 Med anledning häraf afgingo 6 Augusti och 2 November sistnämda år skrifvelser till bergmästaren angående dels grufbrytningen och dels försök att bilda nytt bolag. Detta försök lyckades och enligt k. resol. 22 December 1685 blef Hällefors silfververk privilegieradt med fyra frihetsår för det nya bergslaget, hvilket skulle bestå af 104 delar, af hvilka ingen delegare fick ega mer än tvänne eller mindre än en. Till följd häraf inventerades hela verket från Erik Johanssons arfvingar till kronan, som genast lät öfverlemna detsamma med dess tillhörigheter till det nya intressentskapet. Detta erhöll genom k. donationsbref 26 Februari 1686 bergsfrälse fri- och rättighet ej allenast för alla oskattlagda torp inom det s. k. Hälleforsdistriktet utan äfven för 16 7/8 hemman i Grythytte och Hällefors socknar med alla deras räntor, att disponera och nyttja med samma vilkor och förmåner, som andra likartade verk dylika lägenheter njuta och innehafva, såsom från silfververket oskiljaktiga. Enligt Bergskollegii bref till bergmästaren Johan Ceder af 12 Juni 1688, »att inventera ifrån sig bruket», förlades Hälleforsverket från Vermlands till Nya Kopparbergs bergmästaredöme. Vid denna tid voro östra grufvorna ödelemnade och de vestra således de enda, som af den nya bergslagen drefvos. Enligt Bergskollegii tillståndsresolution 30 Oktober 1706 ödelemnades kort derefter 8S:t Eriksgrufvan, som då var 64 famnar djup. Att malmtillgången sedermera var knapp, synes deraf att 1714 fingo sysslolösa grufdrängar och smältare tillstånd att för egen räkning uppsöka fyndigheter hvarest de kunde finna några och sjelfva tillverka silfver. Genom Bergskollegii bref 15 December 1715 tillförsäkrades vissa förmåner åt dem, som kunde upptäcka nya malmstreck. Oaktadt dessa medgifvanden och uppmuntringar kunde verket endast hållas vid svagt lif, hvilket synes deraf att silfvertillverkningen nedgick så, att den 1730 blott besteg sig till 70 lödiga marker. Jemlikt Bergskollegii skrifvelse 9 Januari 1723 till bergmästaren Hans Filip Lybecker angående åtskilliga nya försökningar vid Hällefors och om Hedvigsgrufvans ödeläggande nedlades i början af 1730-talet Hedvigs schakt vid 92 famnars djup, sedan, på grund af erhållet tillstånd, malmen i band och pelare blifvit bortsprängd och tillgodogjord. Oaktadt den omsorg Bergskollegium användt för att upprätthålla verket under den tid det 1685 privilegierade bergslaget innehaft detsamma och oaktadt delegarnes osparade omkostnad för verkets drift, nödgades Hällefors silfververk, i anseende till malmfyndighetens aftagande och det stora djup grufvorna uppnått, än en gång nära nog falla i ödesmål. Med anledning häraf lät Bergskollegium 3 November 1731 bref utgå till vederbörande landshöfdingar att inhemta huruvida verkets intressenter voro sinnade att alldeles lemna dess drift eller vidare dermed kontinuera, hvarjemte verket utbjöds till de nya intressenter, som anmälde sig, och förklarades tillika, att förut varande intressenter, hvilka ej till 1 Februari 1732 inkommo med tillkännagifvande att de ville fortfara med verkets drift, skulle vara förlustiga allt vidare intressentskap. Sju af de förra intressenterna anmälde sig att åter upptaga och drifva verket mot vissa betingade förmåner, hvilka närmare bestämdes och faststäldes genom Bergskollegii resolution af 15 Juni 1733. Denna resolution, hvarigenom den eganderätt grundlades, hvilken allt sedermera utvecklat Hälleforsverken till deras nuvarande omfattning och be-