347 hafva upphört. De öfriga 2 hemmanen, hvilka i stället blefvo inbrukare i den närbelägna Fingerbohyttan, som dock ödelades 1784, öfvergingo sedermera likaledes till bruksegare, så att vid början af innevarande århundrade Hammarby bruk, som småningom förvärfvat sig de bredvid liggande Bröstorps- och Djupedalshamrarna med tillhörande hemmansdelar i Skymhyttan, blifvit ensam egare till ifrågavarande 6 1/2 hemman, det vill säga till hela byn, med undantag af det s. k. lagmanshemmanet, hvars skiftande öden i det följande skall berättas. I 1555 års jordebok finnes en ganska fullständig redogörelse för de lagmansgårdar, »som tillförene underlegat lagmannen uti Nerike» och som redovisas »under årliga räntan». Att denna ränta för nyssnämda år indrogs till statsverket berodde derpå, att lagmannen i Nerike, hvartill Noraskog då ännu räknades, Lars Siggesson Sparre föregående år aflidit; men redan 1556 upphörde denna statsinkomst, emedan ny lagman för orten blifvit utnämd, som erhållit rätt att uppbära de med tjensten af gammalt förenade hemmansräntor och andra inkomster 1. Bland ifrågavarande lagmansgårdar uppräknas i förenämda jordebok äfven en gård på Skymhyttan, hvilken gård sedermera omnämnes i alla följande jordeböcker med sin ränta utgående till vederbörande lagman. I den förut omförmälda hemmansförteckningen 4 Februari 1625 upptages äfven ett »lagmanshemman» i Skymhyttan, hvars åbo då hetat Måns. Vid Noraskoga häradsting 14 December 1651 beviljades »häradsbevis om lagmanshemmanet på Skymhyttan», som innehades af Nils Hjulmakare. Detsamma var infördt i jordeboken för ett helt hemman, ehuru »dertill intet fanns mer än en liten vret om 3 hästelass hö», men ingen skog eller utmark, hvadan samma hemman ej kunde blifva behållet med mindre det blefve förmedladt; och ansågs det icke kunna svara för mera än 1/4 eller högst 1/2 hemman. Vid ett följande ting, 10 Juni 1657, sedan dåvarande bergsfogden Knut Larsson emellertid blifvit hemmanets egare, »betygade nämden och gemene allmogen att lagmanshemmanet Skymhyttan hade ingen skog eller åker, utan allenast en liten vret om 3 lass hö årligen att bruka och tillita, fördenskull det ock ingalunda kunde skatta för mer än 1/4 hemman», efter hvilket hemmantal lagmannen jemväl uppbar hemmanets utlagor. På grund häraf blef förmedlingen derefter faststäld till 1/4 hemman, hvilken allt sedermera fortfarit att gälla. Vid nästföljande ting, 9 Oktober sistnämda år, yrkade bergsfogden Knut Larsson att lagmanshemmanet måtte likasom öfriga hemman i Skymhyttan »hafva sin del och lott i skogen», isynnerhet som det af ålder varit infördt i kronans jordebok för ett helt hemman och eljest vore beläget midt i byn bland öfriga tomterna. Härom kunde Häradsrätten sig icke yttra annorlunda, än att berörda hemman efter lag borde erhålla sin del och rätt i skogen likasom de öfriga; men kunde icke heller veta anledningen hvarföre hemmanets rättighet i skogen icke blifvit afdelt och iakttagen. Då berättade nämden, att på bemälte hemman hade tillförene varit »elaka åbor», de der försummat att dess rättighet observera och försvara, i följd hvaraf det ock som oftast legat öde, och numera vore så af sig kommet och i sådant trångmål, att det icke hade den ringaste skog att tillgå, hvarken till vedbrand eller gårdfång, utan de andra grannarnes lof och 1 Jfr »om Noraskog» II: 253.