480 värdet deremot till 3 1/2 daler för samma persedlar, ehuru de i förhållande till det öfriga Vermland bort slippa med 2 1/2 daler enligt 1611 års förmedlingsbref. Sedan i landtågsgärden äfven ingått artikeln talg upphörde det särskilda anspråk på »gärdetalg», som hittils hvarje år blifvit framstäldt. Äfven om lösningspriset för de olika persedlarna kunde vexla under olika år, hade dock en fast norm ändtligen vunnits för deras antal, beskaffenhet och mängd af hvarje särskildt slag. Medelvärdet vid denna tid för gärden af ett helt mantal kan i allmänhet uppskattas till 8 daler, eller det vanliga värdet af en oxe, som vexlade mellan 7 och 10 daler. För att erhålla ett ungefärligt begrepp om den tunga som landtågsgärden således medförde, kan en nutidens hemmansegare söka tänka sig huru det skulle kännas för honom om han ålades utgöra värdet af en oxe med exempelvis 150 à 200 kronor af sitt hemman om året. Landtågsgärden var likvisst icke den enda pålagan, som ett hemman hade att utgöra under denna Sveriges s. k. storhetstid. Ur 1620 års räkenskaper må för öfrigt antecknas, att en öfvervigt å vissa persedlar, som, enligt hvad förut (sid. 465) blifvit omtaladt, 1609 förbjöds på den grund, att konung Karl önskade att »rätt mått och vigt uti uppbörd och utgift» skulle tillämpas, nu åter redovisas dels med 2 l: på hvart fat jern, och dels med 2 38 på hvart pund, antingen det var jern eller smör; att den årliga fodringen fortfarande redovisas med 1 stafrum ved för 2 årliga hästar och med 1 oxe för 60 kungshästar, samt att en del dagsverken förvandlats till malmförsel. Såsom en lindring eller afkortning upptager fogden, att »efter min nådiga drottnings bref är Varnums skogsbygd förskont med alla hjelpepersedlar för den stora tunga de utstå med jernförslor och skjutsfärder, som brefvet vidare förmäler, dateradt den 6 Februari 1621», på grund hvaraf uppföres till afkortning 17 »hjelpedagsverken», utgörande berörda bref alltså en bekräftelse på de båda »sedlar» af 13 Juni 1620, hvarigenom ståthållaren Bo Ribbing gifvit ifrågavarande hemman enahanda lindring. Af Östersysslets fögderiräkenskap för 1621 kan inhemtas, att den vid riksdagen samma år beviljade landtågsgärden, jemlikt enkedrottningens bref 22 Oktober, utgått i penningar »efter den värdering som på förb:de riksdag blef gjord», dock med undantag för »oxarna och talgen», som skulle utgöras in natura. »Och alldenstund», skrifver drottningen, »detta länder allmogen till en stor lisa med deras förslor en sådan långan och ondan väg», befaldes fogden att skyndsamt uppbära gärdepenningarna, »och så laga att vi dem med aldraförsta och uppå en 1n tillfyllest bekomma måtte». Enligt den faststälda värderingen skulle 1 t:na spanmål lösas med 9 mark, 1 t:na foderkorn med 4 1/2 mark, 1 pund humle med 6 mark, 1 l:℔ kött och fläsk med 3 mark, 1 l:℔ smör med 6 1/2 mark, 1 får med 3 mark, 1 gås med 1 1/2 mark, 1 höns med 3 öre, 1 tjog ägg med 3 öre, 1 lass hö med 4 mark och 1 kärfve halm med 1/2 öre. KEfter afdrag af alla friheter och afkortningar skulle »rätta uppbörden» för Östersysslet uppgå till 2,840 daler i penningar, 21 l:℔ talg och 26 st. oxar. Äf penningarna levererades i Nyköping, enligt enkedrottningens egenhändigt underskrifna qvittenser, 2 Januari 1622 ett belopp af 1,715 daler, 14 Januari 500 daler, 10 Februari 110 daler och 30 Mars 500 daler, hvilket