580 lag och gamle bruk lagstånden, och ingen är emellertid framkommen, som detta jordeköp hafver klandrat eller tillbaka drifvit, och eljest är af sjelfve jordeganderna närvarande offentligen bekändt, att de med sine hafva löst flika mycket. Derföre dömdes nu åter:de store Joen Olufsson, samt hans hustru och bägges arfvingar, så ock lille Joen Olufsson samt hans hustru och bägges arfvingar, samma gård Rosensjö till, att de den med alla sina vilkor och lägenheter njuta, bruka och behålla måge, såsom en lag- och välfåängen egendom everldeligen, allt med de konditioner och förord, som i köpebrefvet stå förmälte, förbjudandes härå allt vidare klander och åtal, vid hvars och ens sex marker, för lagmans dombrott.» »Blef afsagdt, att nämden skall i tillstundande sommar se ut en plats uppå kronones egor, för Peder Larsson, som hafver en del i Sibbohyttant, att han kan derå få bygga sig ett hem.» »Beviljades syn emellan Gräsmossen och Gräsholmen här i socknen.» Angående denna syn innehåller nästföljande tingsprotokoll, för 15 Oktober 1649, följande: »Vittnade nämden, att när de gingo, efter rättens afsked senast, syn emellan Gräsmossen och Gräsholmen, då blefvo parterne, genom deras förslag och mäklande, vänligen och väl förlikte derom, nämligen att skillnaden skulle begynna i Gräsmossebäck, der han löper i sjön, och följa sedan bäcken upp åt kring om gärdet i bäckekroken, der ifrån östan med Ålekärret i dalen, dädan vester öfver backen, och kärret upp åt i Gräsmossen, der med hemegorna skiljes åt; men der utom blifver samhäfd både med hugg och hembn. Sedan att notekastet, som bäcken klyfver itu, skall höra till Gräsmossen, och ängen, som Gräsholmen hafver vestan om bäcken tillhopa med Gräsmossen, skall stängas ifrån, och så långt de följas åt halfva gärdesgården hvar. Och emedan ingen hade nu något att här emot säja : ty vardt samme förlikning af rätten approberad, och med laga dom stadfäst.» Vid sistberörda ting »kom för rätten h. Karin Larsdotter i Espehöjden i Karlskoga socken, och beviste med sin svärfaders, Nils Pederssons i Kölebråten, egen bekännelse, så väl som nämdens vittnesbörd, huru sgm han Nils Pedersson hade med sin hustrus ja och samtycke af en god vilja och faderlig kärlek och benägenhet, förutan någon betalning, undt och efterlåtit sin son och hennes man Peder Nilsson och henne, att upptaga, såsom de hafva med sin egen möda och omkostnad upptagit samma torp och afgärdaby Espehöjden uppå be:te Kölebråtens skatteegor, uti yppen skog, der ingenting var brukadt tillförene, att för sig och sine barn och rätte arfvingar nyttja, bruka och behålla, med den del af skogen, som der till, förmedelst laga syn, lagd är, för arf och eget everldeligen, begärandes derå rättens fasta under socknens insegel. Så emedan samma torp var på tre laga ting uppbudet och efter Sveriges beskrefne landslag och gamle bruk lagståndet, och nu för rätta bevist, hnru som be:te Peder Nilsson och hans hustru, hade med sine respektive föräldrars och svärfolks goda minne, ja och samtycke der till kommit. Derföre dömdes be:te torp och skogsdel samma Peder Nilsson och hans hustru, samt bägges deres 1 Torde möjligen vara samme Per Larsson från Kinkhyttan, som ville bygga å Brickegårdens egor (sid. 578), men nekades.