651 Emellertid dröjde det icke synnerligen länge innan kyrkan ånyo befanns otillräcklig för den tilltagande folkmängden. Man finner sålunda att hon på 1640-talet varit föremål för om- eller tillbyggnad, hvarom beslut blifvit fattadt »på en offentlig socknestufva». Såsom vanligen är fallet, fanns äfven då en minoritet, som motsatte sig byggnaden. Huru anföraren för detta motstånd behandlades, kan inhemtas af häradets dombok för 1 September 1646, som härom innehåller följande: »Än klagades och öfvertygades Anders Andersson i Sibberbo i Karlskoga socken, att han hafver lagt sig emot det beslut om kyrkobyggningen dersammastädes, som gjordes på en offentlig socknestufva, och uppstudsat andre med sig, att de äre gångne derifrån, derigenom byggningen icke är företagen, såsom afskedadt var, och timret begynte skämmas bort. Hvarföre erkände rätten be:te Anders Andersson böra bota samma skada och hinder med 5 daler smt till kyrkan, och socknemännerna ega nu samtligen gripa till arbetet med det första som ske kan, och de kunna samsätta sig om.» Närmare upplysningar om den sålunda »afskedade» kyrkobyggnaden har icke kunnat vinnas. Deremot vet man, att vid ett följande häradsting 4 Augusti 1651, »förliktes sockneallmogen sins emellan om kyrkobyggningarna, att så mycket skogsboarne kunna bevisa sig hafva kostat på moderkyrkan framme i socknen, så (mycket) skulle dem återgifvas till deras kapells uppbyggning vid Bjurkärn till nästkommande mikelsmessa», hvarjemte vid samma tillfälle »Per Toresson i Boviken tillsades, att han skulle svara till den nya kyrkobyggningen så väl som en annan, vid laga böter tillgörandes». Häraf torde således framgå, att detta kapell icke kommit till stånd förr än vid samma tid, eller något före den tid, som DAHL angifver (sid. 402). Två år senare, vid tinget 7 Maj 1653, »kunde ingen förstå eller veta huruledes och på hvad sätt de 9 fjerd. hafre och 17 fjerd. råg äre bortkomne utur Bjurkärns kyrkotiondebod näst efter kyndelsmessan i år, efter ingen äkomma synes der antingen på lås, dörr eller annat: ty kändes kyrkovärdarna Oluf Persson i Stockfallet, Simon Eriksson i Stensviken och Per Nilsson i Espelunden skyldige att svara der till nu genast med spanmål eller penningar, efter som det går och gäller, alldenstund de hafva haft nycklarne dertill, och måge antingen spana upp tjufven eller söka hjelp hos allmogen, när skåranden är öfverstånden». Sedermera, ett år derefter å tinget 2 Maj 1654, blef Per Persson i Bjurkärn öfvertygad att hafva stulit så väl nyssberörda tiondespanmål som ock dylik vid andra tillfällen till ett sammanräknadt värde af 18 daler 28 öre smt: »hvarföre erkände rätten samme Per Persson böra hänga och ligga ogild för sådan gerning, efter det 6 kap. Tjufva B. L. L., nåden hemstäld den höglofl. kongl. hofrätten». Af Karlskoga kyrkas bevarade protokoll kan emellertid inhemtas att äfven den kyrkobyggnad, som egt rum omkring 1650 ganska snart funnits otillräcklig. Vid en sockenstämma 21 Augusti 1659 »vardt också samtyckt att, för ungdomens skull, som tillväxer, de vilja bygga en läktare vester på gafveln». Virket härtill skulle anskaffas på det sätt, att hvar och en af socknens dåvarande 16 rotar skulle följande vinter leverera 2 sågstockar och en stolpe, hvarjemte 4 rotar skulle gemensamt leverera »en slind, att det blifver 4 slinder», ett här i bygden vanligt namn på