3 rymmet blef trångt i hemmen. Den enskilde bosatte sig tarfligt; stället kallades vanligen boda med nybyggarens namn såsom prefix. Hit torde kunna räknas Forneboda, Garpeboda, Germundeboda (sedermera förvrängdt till Ermundboda), Siggeboda, Skrymteboda, Uske- eller Öskaboda, hvilka alla uppräknas i 1539 års skattelängd, den äldsta, som för närvarande är känd. Bosatte sig flere på ett ställe, blef der en by, uppkallad efter något naturföremål i grannskapet. Såsom exempel härpå må anföras ur samma längd: Björka af björk. Bor, antagligen samma stam, som förekommer i ordet born = bryn, med hvilket namn vanligen betecknas en backe, mindre höjd eller landtunga, skogsbryn, till större eller mindre del omgifven af vatten, vattenbryn. Gussaleby, numera Gusselby; detta ords förklaring är svår, ty antingen ligger hufvudbetydelsen i ordet sel eller sele, som betyder lugnvatten mellan forsar, men denna by är belägen vid sjö, eller ock nödgas man, i likhet med språkforskaren Inne, antaga att ordet sala, som ursprungligen torde ha ingått i förevarande bynamn, är beslägtadt ettdera med anglosaxiska ordet sale, gärdesgård eller gärdesgårdsstör, eller med saljan, som skall betyda offra 1. Måhända kommer man sanningen närmast om man antager att här i hednatiden varit ett inhägnadt offerställe, en guds sal. Haffsta eller Havesta med därinvid belägna hemmanet Limnäs synes ock utmärka en mycket hög odlingsålder. Linde eller Lindö, senare Lindesby, ett område bevuxet med lind. Råsvarsby, vid norra ändan af sjön Råsvar. Rya, Ryda af rödja, således en odlad bygd. Vedevåg, möjligen af vid = skog, sköljd af våg eller vågor från närliggande sjö. Väng, det forna vang eller vång = inägor o. s. v. Såsom säkert torde få antagas, att de inflyttades hufvudstyrka varit från det härad, till hvilket bvarje trakt fordom hört eller ännu hör; och att Lindesbygden i äldre tider tillhört Åkerbo härad med det därifrån sedermera afsöndrade Fellingsbro lärer icke vara tvifvel underkastadt, likasom det äfven kan anses såsom visst, att hufvudsakliga inflyttningen ägt rum utefter den dalgång, hvari Råsvars ganska betydliga vattensystem slutligen utmynnar i sjön Väringen, för att sedermera fortsätta i Arboga å. Man kan till och med i dessa båda sjöars namn, Rås-var eller Rås-varen och Väringen, spåra en viss frändskap. Råmärkenas bestämmande »högst i ås och lägst i rås», hvarigenom rinnande vatten gjorts till gränsskillnader, bör jemväl märkas såsom ett genomgående drag efter nämda dalgång. Samma förhållande äger ock rum efter den dalgång, som hör till Arbogaåns vestra källflod, Jerleån. Under en ganska läång sträcka af sitt lopp utgör denna å än i dag gränsskillnad mellan Vestmanland och Nerike. En del af Lindesortens första befolkning har ock vid inflyttningen kommit från detta håll, under det att andra nybyggare antagligen samtidigt spredo sig vester och norrut i det närgränsande Noraskog. Om tiden för de sålunda skedda inflyttningarna till dessa nejder är 1 Jfr Bellander, sid. 92. — Det torde icke heller böra lemnas oanmärkt, att Sale fordom varit ett ingalunda ovanligt mansnamn, hvilket återfinnes i Saleboda, nuvarande Salbo, samt att man i folkspråket ännu i dag kan få höra att med ordet såle betecknas någonting mycket stort och ovanligt, t. ex. dä’ ä’ en riktig såle te’ oxe, liksom en mycket storväxt och groflemmad karl äfven anses vara en riktig såle o. s. v.