109 sådant tarfvades, intilldess ett stadshus kunde blifva bygdt. Härjemte föreskrefs att dessa penningar skulle öfverlemnas till riksrådet Karl Bonde, för »att be:te kungsgård kunde bygd och upprättad blifva». Städerna Arboga och Örebro, som funno sina intressen på det allvarligaste hotade »förmedelst den nya staden Jerle», underläto icke heller att hos regeringen göra denna sin uppfattning gällande; men genom särskilda resolutioner 25 Februari 1642 blefvo deras »besvär» härutinnan lemnade utan afseende. Borgmästare och råd i Örebro förmanades, »att beflita och vinnlägga sig därom att de, som uti Örebro redan boendes äre, taga de medel vid handen och i tillbörlig akt och observance, hvarigenom deras förkofring är till att hoppas och förmoda». Borgerskapet i Arboga åter erinrades därom, »att de i detta fallet icke öfverväga saken rätt och som sig bör, ej besinnandes att landet är stort nog, så att ändå flera städer sig däraf nära kunna; eljest måste ock allt jern, som däruppe tillverkas, ankomma och föras på deras stad, och sådant icke utan Arboga-boarnas märkelige profit och nytta: alltså vill ock K. M:t hafva borgmästare och råd samt dess borgerskap förmant, att de taga de medlen vid handen och i tillbörlig akt och observance, hvarigenom deras förkofring är förnämligast till förmoda; eftersom intet tvifvel är, att när de hvardera beflita sig om till att fatta och fortsätta sin näring rätt och som sig bör, det de ju på alla sidor kunna blifva behållna och komma till märkelig uppväxt och förkofring». De långa, afvisande förmaningarna i dessa resolutioner påminna ganska nära om den gamla, men tillika kortfattade regeln: »när hvar och en sin syssla sköter, så går allt väl, ehvad oss möter». Ett par månader härefter, 19 April 1642, utfärdades ett memorial »för landshöfdingen öfver Jerle stads landshöfdingedöme», förenämde Karl Bonde, »öfver några ärenden att taga i akt och efterkomma» angående det nya länets administration och förvaltning. Något längre fram, eller 29 Oktober samma år, utgåfvos ändtligen de förut bebådade privilegierna »för Jerle stad uti Nora och Lindes bergslag», hvaruti bland annat föreskrefs att staden såsom sitt »insegel» eller vapen skulle »bruka och föra ett brinnande berg». Härjemte förunnades den nya staden dels »strömmen där ligger, allt ifrån Gislehammar intill staden, där borgerskapet må uppsätta och inrätta både hamrar och masugnar», dels ock till »utrymme och mulebet» tre byar, »nämligen Jerle, Yxe och Bondebyn med alla därtill lydande lägenheter och pertinentier». Däremot skulle »borgmästare och råd vara förtänkte efter fyra års frihet uti vår och kronones räknekammar årligen för dess utlagor 260 daler silfvermynt att inleverera». Så till vida syntes allting godt och väl, men det visade sig snart, att isynnerhet de förmögnare kyrkebolsmännen, både vid Nora och Lindesås, icke voro benägna att, såsom en del af dem synes hafva utlofvat, flytta till den nya staden. Äfven andra olägenheter och svårigheter torde hafva upprest sig mot de båda kyrkobyarnas »sammanslagning», måhända icke minst den vigtiga omständigheten, att den kyrkliga indelningen i fråga m 2 ännu odelade och vidsträckta moderförsamlingarna svårligen kunde örändras.