219 och vid hon frågade honom om hon skulle säja svar, hörde hon intet hvad han svarade. Sedan när hon från kämnären kom, fick hon se Joris och Nils Lindman gå åt porten deras, och när hon kom till dem, bad hon dem gifva sig tillfreds, till hr borgmästaren hitkommer; och vid hon skildes ifrån dem, gick hon in i gården öfver gärdesgården vester på, emedan hon igenom porten ej inslapp, och då hon inkom, var elden itänd, och han stod på gården i skjortan, hafvandes en värja, som han satt under bröstet, och handen låg på fästet i kors och udden stod i marken; men intet såg hon honom i ansigtet för förskräckelse skull, varandes illa tillfreds, att han värjan igenom henne ränna skulle, gåendes hon först i häpenheten in i stugan, och sedan gick hon ut igenom porten, tyckandes att han följde efter henne till porten, kunnandes hon intet veta om hon var lefvandes eller död, mindre minnas hvad hon med dem som vittnat, talat eller svarat, af ängslan och sorg; och vid hon i stugudörren, då hon utgick, föll kull emot en kista af svaghet, fick hon sin mans rock på armen, den nu uppvistes; bekännandes hon ock, att hennes man varit mycket hård emot sig. Mäster Petter Phalen vittnade, att vid han mötte Velamssons hustru vid kyrkoherdens port, sade han: god morgon, god morgon k. mor, huru står det nu till? Det går väl till, svarade hon och gården stod i ljusan låga, hafvandes hon sin mans grå rock på armen, och när han kom till porten var han stängder. Det ock rådm:n Gudmund Bengtsson visste berätta, att de intet sluppo där in, förr än som porten var nederbränder. Berättandes därhosock Phalen, att det utkomne talet, att på Petter Velamssons tomt skulle finnas några ben, hvaraf man præsumera vill, som skulle han sjelf vara uppbränder, sig hafva noga ransakat och eftersökt om några ben eller liknelse därtill skulle finnas; men har icke det ringaste funnit, allenast några svinetänder och ben efter slagtadt kreatur. Rådm:n Per Erssons hustru Margreta berättade sig talt med Velamssons hustru om måndagsaftonen, när boskapen kom hem, sade hon: de säja, att vi skola blifva uthäfna i qväll, när klockan åtta; hafva vi några elaka vänner, så hafva vi några goda, som säja oss hvad som passeras, säjandes vidare: min man sitter inne vid bordet och skrifver, och hafver 2:ne pistoler jemte sig, och laddade med 2:ne kulor hvardera, och den som först kommer igenom porten, så blifver han nedlagder, och jag hafver plockat mig en hop med stenar upp i nattstugan, och när de komma på porten, skall jag stena ner dem, och hennes man stod upp i byggningen i skjortärmarna. Velamssons hustru nekade alldeles honom några pistoler hafva, mindre sådana ord fällt. Anders Lennartssons hustru Karin Niüsdotter vittnade, att när Per Erssons hustru talte med Velamssons, satt hon uppe i nattstugan midt emot, hörandes hon Velamssons hustru säja åt Böriel stadstjenare: gå intet till oss och rubba oss i qväll, min man har lagat till kryddor åt er med kulor, om en hund stjelper, så springer den andra, och I gören bättre om I gån och tagen eder ett stop öl. Stadstjenaren Böriel sade att hon nämde 3 pistoler, som lågo laddade med kulor. Utaf föregående hållne ransakningar och afhörde vittnen, som hört honom prassla i spånorna i kammaren, och att gården uti en så stor hastighet stod 1 ljusan låga, samt Velamssons hustrus egen bekännelse skönjes nogsamt, att han sjetf frivilleligen satt dden på gården och gjort sig till mordbrännare.