237 8 räkenskaper och höll till dem ett afskedstal, hvarpå Crugen 1 å egna och deras vägnar svarade, bjöd dem ett ömt farväl, immitterade (insatte) herr brukspatron Heijke i egendomen med tillönskan för honom och allesammans af Guds milderika nåd, lycka och välsignelse, välmåga och förkofring. Följde så traktering af alla samtliga, hvarefter Jerlström förfogade sig tillbaka till Vermland och Alkvettern. Här stannade han nu till februari 1755, då han begärde dimission, eftersom hans bräckliga tillstånd allt mera tilltog och han icke såg sig i stånd att efter önskan kunna ombestyra sin ombetrodda tjänst. Efter 19 års träget arbete i Vermland beslöt han att sätta sig i ro på ålderdomen och i gudelig stillhet tillbringa sina öfriga lefnadsdagar. Änskönt nu hans herrskap och anförvanter på Alkvettern sökte öfvertala honom att hos dem kvarblifva med den utlåtelsen, att de ville låta sig benöja med hvad han framdeles kunde förmå till deras tjänst och brukets drifvande uträtta samt gärna såge, att han hos dem både lefde och dog; så blef han dock vid sitt fattade beslut att skiljas ifrån dem, fastän han sedan högeligen fick ångra det. Här blef således återigen ett ömhjärtadt afsked. Bruksfolket och torparne under Alkvetterns bruk, masugn och gård sammankallades, afskedstal hölls: först för herrskapet i främmandes närvaro under förmaning till arbetsfolket att i all gudelighet visa herrskapet sin skyldiga trohet, lydno och hörsamhet och under uttalande till herrskapet af mycken tacksägelse för all honom betedd och bevisad gunst, kärlek, godhet och välvilja — därefter till bokhållarne och sist till bruksfolket och torparne jämte flera andra af bergslaget, som vid Alkvettern haft sina räkningar och handel. Följde så traktering på samma sätt som vid afskedet från Storfors. Härmed var tjänsten i Vermland slut. För framtiden trodde han sig nu ha planerat på hästa sätt, i det han vid ett besök på Löfnäs i Ljusnarsberg, hos svågern Noring 2 och systern Babba i Augusti 1754 träffade följande skriftliga öfverenskommelse. »Som vår svåger och broder brukspatronen Karl Arent Jerlström nu på sin ålderdom är sinnad att sätta sig i ro och sin öfriga lefnadstid, så länge den högste Guden behagar den beskära, i gudsfruktan och stillhet använda, hvartill han själf tyckt här hos oss vara bekvämligast; i anseende hvartill han af oss begärt att få hit till oss flytta och sitt blifvande hemvist taga, hvilket vi så mycket mindre kunnat och bert honom afslå och förvägra, som, vi å ömse sidor alltid förplägat all kärlek och vänskap oss emellan, hvarmed syskon äro hvarandra förbundna, hvilket kärleksband igenom vårt närmare sammanboende, hädanefter skall snarare fördubblas än upplösas, så länge den nådige Guden täckes låta oss lefva tillsammans. Alltså hafva vi nu sammanträdt och med hvarandra ingått och slutit efterskrefne afhandling och i all kärlek gjorde förbindelse nämligen: Att jag Daniel Noring och jag Babba Jerlström tillåta och uppdraga ofvanrörde vår svåger och broder, när honom behagar, hitflytta, behöfliga husrum för sig själf, sin dräng och medförande saker samt stallrum för en häst; skolandes han själf och dess dräng hafva att hos oss njuta föda och underhåll med behöfvelig klädtvätt och hästen på vårt stall tillräckligt foder. — Skulle den högste Guden efter sitt nådiga behag, gudomliga försyn och skickelse 1 Se not. 2, sid. 232. 2 Angående denne svåger Danid Noring, se sid. 228, not. 3.