238 för någondera af oss, denne vår svåger och broder ifrån detta jordiska hädankalla, böra vi ej underlåta att, efter dess lofvade görande disposition, låta honom begrafva, som vi förbinda oss vid det tillfället alldeles efterlefva och under allas vår sammanlefnad med all uppriktig kärlek och vänskap bemöta. Hvaremot jag Karl Jerlström med mycken tacksamhet erkänner ofvanskrefne min kära svågers och min kära systers benägenhet, ömma hjärtelag och gjorda lofven, hvarför jag af troget, uppriktigt hjärta så länge jag lefver tillönskar dem Guds nåd, beständig välmåga, lycka och välsignelse både i andelig och lekamlig måtto. Skolandes jag dem med all genkärlek städse till handa gå och omfamna och årligen till dem redeligen betala 600 daler kopparmynt; hvarförutom både jag och min dräng i alla görliga mål skola dem gärna betjäna och, när den högste Guden täckes mig hädankalla, taga de då till min andelösa kropps begrafningsomkostnad hvad af min lilla kvarlåtenskap finnas kan, och om något öfrigt däraf blifva skulle, det i sitt förvar hafva och efter min görande skriftliga och efter mig lemnade disposition dela och använda. Allt detta är nu frivilligen emellan oss i Herrens namn slutit. Den nådige Guden välsigne oss å ömse sidor och låte detta vara skedt i en lycksalig stund, han befrämje våra händers verk, styre medlet, välsigne änden samt beskäre och förläne en lyckosam utgång och vände allt till det bästa.» Att detta så kärligt affattade och så vidlyftigt utspunna inackorderingskontrakt, trots den fromma tonen däri, icke var tillkommet i någon lycklig stund, det visar sista kapitlet i denna lefnadshistoria. Vv. Utan stadigvarande hemvist 1755—72. Febr. 1755 skedde afskedet från Alkvettern och kosan styrdes nu enligt nyss anförda skriftliga kontrakt till syster Babba och hennes man på Löfnäs. Allt artade sig i början väl. För att begagna oss af uttrycket i ett poetiskt bref till äldsta systern Sara Brita af d. 14 febr. 1757, såg det riktigt lofvande ut: . »Så sjuk så matt jag var, jag resan nu anställte till yngsta syster min, hvar som de koppar smälte: jag mottogs ganska kärt och blef undfägnad väl, som lindrad’ sjukdom min och gladde kropp och själ jag börja kvickna vid och blef rätt glad till sinne, min systers trogna vård går aldrig ur mitt minne: hon pyssla’ om mig så, att jag blef sund och frisk och mådde just så väl allt som en simmand fisk. I sådan ljufvan ro jag allsköns nöje hade, ej hördes något gny, ondt någon icke sade; men allt var kärligt, ljuft; ett jordiskt paradis jag trodt mig träffat an på bästa sätt och vis». Men paradistillståndet räckte icke länge. Daniel Noring var, för att begagna Jerlströms uttryck, »en öfverlastad själ».