Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl Arent Jerlströms lefvernes- och vandringsbeskrifning
- V. Utan stadigvarande hemvist 1755-72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
»Han dundra’ jämt och sant, fast klar sågs himlen vara,
åskviggar flögo skarpt med ljungelds stora skara».
Viggarne drabbade i första hand den stackars hustrun, men Jerlström
fick sin beskärda del. Härtill kom makarne Norings svaga och
klena ekonomi.
Redan på våren 1755 reste Jerlström till Fellingsbro till sin nämnda
syster, Sara Brita, och vistades där hos henne,på Söderby en tid och sedan
hos hennes son Karl Didrik Svedenheim på Åbylund 1. Fru Noring skref
emellertid gång på gång, att »all tordön gått i kvaf» och att det var
lugnt på Löfnäs. Jerlström reste åter dit; men lugnet måtte icke ha varit
så pålitligt, ty han började umgås med tanken på Vermland igen. Någon
flyttning dit blef dock icke af. Sjukdom höll honom bunden vid Löfnäs
hela sommaren 1756. Så snart han kom upp på benen flydde han åter till
Fellingsbro och stannade där en runder tid från hösten 1756 till febr. 1757.
Det var på syster Babbas enträgna begäran som han nu återigen tog
in på Löfnäs. Han hoppades att Noring besinnat sig och var fast bättre
och mildare. Kärleken till systern, som synes ha varit mycket varm,
bidrog ock till- att häfva alla betänkligheter mot en återflyttning. — Det
såg ut som om han var välkommen. Men det goda fohållandot räckte
icke länge. Noring fortfor med sin gamla supvana och, då Jerlström sökte
på godt och välment sätt bedja honom ej öfverila sig och tog systern i
försvar, då tog det riktigt eld i blårna. Norings otidigheter mot hustrun
berodde mesta delen därpå, att hon gjorde mannen föreställningar om
hushållningen samt förklarade sig ej ha något vare sig för honom eller
folket till underhåll. Härpå ville Noring icke höra. Slutligen sedan
Jerlström nödgats höra och utstå hans galla både flera gånger uti hans
obetänkta, skymfliga ord och utlåtanden, som ock af honom visades dörrvägen
och porten, då hade han ingen annan råd än att annorstädes, till
bekommande af bättre ro, stillhet och sinnesförnöjelse, se sig om efter husrum.
Sådant fann han hos inspektor Gezelii enka, madam Kristina Forssner
på Sundet 2 i Ljusnarsberg, där han vistades från början af juni 1759 till
samma tid 1763. Här lefde han i stilla ro, enslighet och förnöjelse.
Påstötningar från Löfnäs fattades dock icke. I september månad
efter afflyttningen fick han ett hyggligt bref från svågern. Syster Babba
låg ock efter honom med sina böner att återvända. I ömhjärtadt afseende
att kunna vara henne till något gagn efter sin lilla men välmenta
förmåga, återflyttade han 1763. Men det gick icke längre än 5 månader
eller 20 veckor, för hvilken tid han betalade 549 daler 13 öre. Och ändå
var nytt kontrakt slutet dem emellan d. 16 mars 1763, hvari Jerlström
med behöfligt underhåll till mat, husrum, ved och värme för sig och dräng-
1 Karl Didrik Svedenheim, f. 1721 28/9, var militär, blef ryttmästare (vid
lifregementets husarer), slutligen öfverstelöjtnant och dog 1784 3/4.
2 Kristina Forssner, enka efter inspektoren Göran Gezelius i Sundet,
hvars 3:dje hustru hon var, hade förut varit gift med inspektoren Lars
Holmgren och var född i Avesta 1710. Dog vid Sundet 1779. Med Gezelius
hade hon 2 söner: Jan Göran, f. 1748 14/12, sexman, d. 1792 10/5; och Karl
Gustaf, f. 1752 4/8, bergsman, d. 1798 19/4. En son i första giftet var Jakob
Holmgren, f. 1738; d. i Stockholm 1766. — Not af K. Hutrt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat May 23 13:47:06 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/noraskog/3/0248.html