239 »Han dundra’ jämt och sant, fast klar sågs himlen vara, åskviggar flögo skarpt med ljungelds stora skara». Viggarne drabbade i första hand den stackars hustrun, men Jerlström fick sin beskärda del. Härtill kom makarne Norings svaga och klena ekonomi. Redan på våren 1755 reste Jerlström till Fellingsbro till sin nämnda syster, Sara Brita, och vistades där hos henne,på Söderby en tid och sedan hos hennes son Karl Didrik Svedenheim på Åbylund 1. Fru Noring skref emellertid gång på gång, att »all tordön gått i kvaf» och att det var lugnt på Löfnäs. Jerlström reste åter dit; men lugnet måtte icke ha varit så pålitligt, ty han började umgås med tanken på Vermland igen. Någon flyttning dit blef dock icke af. Sjukdom höll honom bunden vid Löfnäs hela sommaren 1756. Så snart han kom upp på benen flydde han åter till Fellingsbro och stannade där en runder tid från hösten 1756 till febr. 1757. Det var på syster Babbas enträgna begäran som han nu återigen tog in på Löfnäs. Han hoppades att Noring besinnat sig och var fast bättre och mildare. Kärleken till systern, som synes ha varit mycket varm, bidrog ock till- att häfva alla betänkligheter mot en återflyttning. — Det såg ut som om han var välkommen. Men det goda fohållandot räckte icke länge. Noring fortfor med sin gamla supvana och, då Jerlström sökte på godt och välment sätt bedja honom ej öfverila sig och tog systern i försvar, då tog det riktigt eld i blårna. Norings otidigheter mot hustrun berodde mesta delen därpå, att hon gjorde mannen föreställningar om hushållningen samt förklarade sig ej ha något vare sig för honom eller folket till underhåll. Härpå ville Noring icke höra. Slutligen sedan Jerlström nödgats höra och utstå hans galla både flera gånger uti hans obetänkta, skymfliga ord och utlåtanden, som ock af honom visades dörrvägen och porten, då hade han ingen annan råd än att annorstädes, till bekommande af bättre ro, stillhet och sinnesförnöjelse, se sig om efter husrum. Sådant fann han hos inspektor Gezelii enka, madam Kristina Forssner på Sundet 2 i Ljusnarsberg, där han vistades från början af juni 1759 till samma tid 1763. Här lefde han i stilla ro, enslighet och förnöjelse. Påstötningar från Löfnäs fattades dock icke. I september månad efter afflyttningen fick han ett hyggligt bref från svågern. Syster Babba låg ock efter honom med sina böner att återvända. I ömhjärtadt afseende att kunna vara henne till något gagn efter sin lilla men välmenta förmåga, återflyttade han 1763. Men det gick icke längre än 5 månader eller 20 veckor, för hvilken tid han betalade 549 daler 13 öre. Och ändå var nytt kontrakt slutet dem emellan d. 16 mars 1763, hvari Jerlström med behöfligt underhåll till mat, husrum, ved och värme för sig och dräng- 1 Karl Didrik Svedenheim, f. 1721 28/9, var militär, blef ryttmästare (vid lifregementets husarer), slutligen öfverstelöjtnant och dog 1784 3/4. 2 Kristina Forssner, enka efter inspektoren Göran Gezelius i Sundet, hvars 3:dje hustru hon var, hade förut varit gift med inspektoren Lars Holmgren och var född i Avesta 1710. Dog vid Sundet 1779. Med Gezelius hade hon 2 söner: Jan Göran, f. 1748 14/12, sexman, d. 1792 10/5; och Karl Gustaf, f. 1752 4/8, bergsman, d. 1798 19/4. En son i första giftet var Jakob Holmgren, f. 1738; d. i Stockholm 1766. — Not af K. Hutrt.