325 mästare eller bergsfogde 1. Då Norman infann sig vid synen, som ägde rum 4 September 1672, hade Leijel »honom bergsfogden spotskeligen och med neslige ord vräkt och afvist, att han då där sitt embete icke fick uppvakta utan nödgades med vanheder gå därifrån». Häröfver anfördes klagomål först i Bergskollegium och vidare inför tingsrätten, hvars protokoll däröfver, för 22 Februari 1673, upptager 4 tätskrifna sidor, men som hänvisade besvären åter till kollegiet. »Eljest bevittnade närvarande bergsmän offentligen för rätten, det de intet hafva att beskylla bergsfogden för någon orolighet här å orten, hvilket efter begäran intecknadt blef för ett sannfärdigt attestatum» i rättens protokoll. Leijel, som i sina vidlyftiga inlagor med en viss motvillighet nödgades ursäkta sitt tillvägagående, synes slutligen af Bergskollegiet hafva fått sin tillbörliga näpst. Innan denna sak blifvit slutbehandlad, hade den i sin tjenst kränkte bergsfogden af tingsrätten erhållit ett ytterligare attestatum, dat. 15 Oktober 1673, af denna lydelse: S. d. framsteg för rätten bergsfogden väl:d Nils Bengtsson Norman, tjenstl. anhållandes hos rätten om ett sannfärdigt attestato, huru han sig uti sin bergsfogde- och tiondeskrifvaretjenst, sedan han den antog, här å orten, förhållit hafver, sig till ett skäligt försvar och bevis där han sådant framdeles kunde hafva af nöden. Där till allmogen tillika med sittande tolfmännen, alla med en mun, offentligen svarade och instämde, att de annat för full sanning icke veta eller betyga kunde, än att han samma sin af höga öfverheten anförtrodde tjenst, uppriktigt, flitigt och troligen, till h:s K.M:ts nytta och intresse så förestått hade, att ingen honom däruti annat öfvertyga kunde; hvilken attest rättvisan till styrko honom beviljades. Till mera visso under mitt namn och bergslagens sekret. Förut är omtaladt att Norman af sin moder öfvertagit fastighet i Elfstorp. Han hade här åtminstone delvis uppfört ny åbyggnad och äfven i andra hänseenden förbättrat och utvidgat sin egendom. Emellertid drabbades hans gård af ett olycksöde, som naturligtvis blef så mycket mera kännbart under ett tidehvarf, då man ännu knappast hade en aning om vår tids försäkringsväsen. Skildringen om denna olycka återfinnes i tingsrättens protokoll för 21 Februari 1674, så lydande: S. d. Framsteg för rätten bergsfogden öfver detta bergslag välb:de Nils Bengtsson Norman klageligen gifvandes tillkänna huru såsom en häftig vådeld förliden d. 20 Januari, uti hans och dess folks, undantagandes hustrun med små barn, frånvaro, om midnattstid lös kom, som icke allenast uppbrände hans gård Elfstorp till manne- och fägården, på en stuga, tvänne bodar och en källare när, den han med största omkostnad, af allt det (han) sig inom- och utomlands i kronones tjenster förvärfdt, uppbygt hafver, utan ock jemväl, för utan största delen af dess lösörer, äro många hans handlingar, hvilka då lågo i riktighet, som angå bergsfogdetjensten, synnerligen för 1673, i samma brand borta blifna, så att ej vet huru och på hvad sätt han sig utreda skall; uppvisandes hans vördighet, kapellanens här sammastädes, hr Erik Barkmans gifna attest, daterad d. 20 Febr. nästliden, uppå, det han näst 2 Jfr Bergsordn. I: 260.