91 sålunda blef hemmanets innehafvare. Döttrarna blefvo äfvenledes gifta, hvarefter deras männer vid häradstinget 1655 25/6 framstälde anspråk på utbekommande af sina hustrurs fädernearf. Härom innehåller domboken följande redogörelse: Anlangandes det tilltal Oluf Jönsson och Anders Nilsson från Bastenäs hafva till sina hustrurs styffader Nils ibidem om deras hustrurs fäderne uti lösören, han innehaft och dem förhållit en lång tid, såsom ock strax efter Anders Nilssons hustrus död, som hade efter sig ett litet barn, tagit ifrån honom alla hennes gångkläder, hvartill Nils kunde intet neka: afsades, att Nils skall med det första ovägerligen bemälte fäderne ifrån sig leverera, icke dem någon gäld tillräknas efter sin sal. fader, emedan ingen gäld på honom fanns, anseendes det 16 kap. giftermålabalken; kläderna skall han strax tillställa Anders Nilsson. Sedan belangandes den träta emellan Nils och Anders, som tillförene haft hans styfdotter till hustru, att, då Anders fordrade på sitt lilla barns arf, Nils honom öfverfallit och slagit ett blodsår, lupit vidare efter honom, då Anders vände sig om och i hastigheten fattat honom uti håret, det Anders bekänner och tillstår, och intet kan neka sig alltid varit arg och vrång emot honom svärfadern (som) hans goda innehållit; finner rätten skäligt Nils för ett blodsår plikta sina 6 m℔ efter det 10 kap. såramåla (balken); sedan Anders för sitt förseende emot Nils plikta uti fängelset. Följande rättegångsdag »bekände Nils i Bastnäs sig efter en riktig räkning vara skyldig (till) bergsfogden Knut Larsson 6 fat 131/2 l:℔, det han lofvade betala». Att Nils icke gerna kunde gå ut härmed utan att afstå från all sin rätt till Bastnäs torde vara uppenbart, och därmed är ock förklaringen gifven huru egendomen, så missvårdad, som den af Nils hade blifvit, kunde blifva »skattevrak» och sålunda öfvergå till kronobefallningsmannen Arvid Bengtsson. Sannolikt var denne äfven stor fordringsägare för resterande kronoutskylder, ehuru därom ingenting finnes antecknadt i de bevarade domböckerna. Några år senare, vid häradstinget 1663 9/10 Gaf befallningsmannen tillkänna huru såsom hans hemman Bastunäs finnes vara i kronones jordebok infördt för en 1/4-dels bergsmanshemman och därföre som andra bergsmän skatta måste, där emot han dock icke flere ägor, skog eller lägenheter där till hafver, än som finnes inom hank och stör belägne, och ehuruväl i forna tider där till några ägor kunde lydt och legat hafva, så äre de sedermera, säsom för rätten berättades, enär hemmanet kom i skattevrak, till äfventyrs komne Fogdehytteboerne till bytes, dem de en fast långlig och urminnes tid oqvaldt brukat och possiderat hafva; begärde allt fördenskull af rätten, att honom härutinnan ett sannfärdigt vittnesbörd kunde meddelas. Hvarföre alldenstund nämden så väl som menige tingsallmogen betygade till Bastunäs fast ringa eller allsinga ägor finnes emot 1/4-dels bergsmanshemman, som det likväl är uppfördt före; dy kunde honom befallningsmannen detta sannfärdiga attestatum icke vägras, som bekräftas med häradshöfdingens och detta bergslags vanlige signete. Syftemålet med detta vittnesbörd om Bastnäs-hemmanets dåvarande beskaffenhet var naturligtvis att erhålla förmedling i dess kronoutskylder, särskildt att slippa de många olika persedlar, som af bergsmanshemman i allmänhet den tiden utgjordes, och att i stället få utgöra s. k. stadga eller ett visst belopp i osmundsjern såsom årlig ränta eller skatt. Den