123 undfick han följande året (1657 10/6) häradsrättens intyg, att »en skogsholma, Stormosse ö benämd», var belägen på kronans allmänning eller utmål, hvilken skogstrakt, sedermera kallad Fibbehytte allmänning, kort härefter blef upplåten till skogs- och kolfångst för den nya stångjernshammaren, hvilken därefter i Bergskollegii relation till K. M:t 1666 8/11 säges hafva sin egen skog och kunna smida 150 à 200 skepp. om året. Sedan Knut Larsson 1665 blifvit befordrad till bergmästare, utverkade han åt sig Bergskollegiets privilegium 1671 30/11 att vid Fibbehyttedammen jemväl bygga »en liten stjerthammar» till utsmidande af spik och »andra små manufakturer», men ett par år senare, eller 1673 19/11 ändrades denna rättighet sålunda, att Knut Larsson vid denna sistberörda hammar skulle i 20 års tid, med uteslutande af andra inom hans bergmästaredöme, få »låta smida runda panneplåtar», å hvilket privilegium han erhöll K. M:ts bekräftelse 1674 14/5, men till hvilket smide dock skulle användas kol från egna under årens lopp inköpta hemmansskogar. Vid hammarting på Nora kungsgård samma år 7/9 skattlades den sålunda tillkomna stångjernshammaren till en årlig hammarskatt af 2 skepp., hvaremot plåthammaren skulle åtnjuta skattefrihet under de bestämda 20 frihetsåren, men efter deras utgång likaledes utgöra 1 skepp. i skatt. Knut Larsson afled 1675, hvarefter hans arfvingar under några år för gemensam räkning fortsatte bruksrörelsen. Detta torde emellertid icke ha aflupit utan svårigheter. Smidet vid stångjernshammaren synes hafva upphört redan 1678 eller 1679, hammarskatt och kontributioner fördes såsom obetalda på restlängd under flera år, men slutligen brast tålamodet hos vederbörande och 1685 7/10 utfärdades Bergskollegii resolution, hvarigenom Fibbehytte stångjernshammare utdömdes, i följd hvaraf hammarskatten upphäfdes och allmänningen indrogs. Tillika med den till Hagby hammar upplåtna skogstrakt upplätos sedermera såväl Hagby som Fibbehytte allmänningar till Pershytte grufvor, jemlikt Bergskollegii förut anförda skrifvelse till bergmästaren Sneckenberg af 1689. Arfvingarna öfverklagade visserligen 1685 års nyssberörda resolution inför den k. hammarkommission, som började sina sammanträden i Nora stad 1687 3/9, men utan annat resultat än att densamma bekräftades genom förnyad resolution 1689 1/6. Däremot erhöll Fibbehytte plåthammare sina privilegier faststälda genom en annan Bergskollegii resolution af samma datum. Plåtsmidet fortgick sedermera temligen oafbrutet, till dess på därom gjord ansökan genom Bergskollegii utslag 1827 13/3 plåthammaren med härd och smide nedlades. För att nu återkomma till hyttan härstädes, så beskrifves densamma i 1684 års relation sålunda: Fibbehyttan omkullfallen, men icke reparerad, förmedelst sal. bergmästaren Knut Larssons arfvingar den ej brukat, och de 2:ne bergsmän vid Skoftetorp, som däri delar haft, ej mäktat blåsa allena, därföre de inbygt sig vid shyttan, där de nu blåsa; eljest ligger nära under Nora och är ingen skog till hyttan. En mera fullständig beskrifning härom återfinnes i ett gruftingsprotokoll, hållet i Elfvestorp 1685 5/2, hvari det heter: Fibbehyttan angående, så hafver hon allt sedan anno 1679 ödelegat af den orsak, att hon blef mestadelen förfallen, sedan feltes vatten till hyttan